Politiken behöver radikala kartritare
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-09-23
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Jag är barnsligt förtjust i kartor. Min gamla skolatlas är fullklottrad med nya länder som jag hittade på mellan läxorna. Jordgloben bredvid sängen skimrar om kvällarna.
Det är tveksamt om kärleken är besvarad, med tanke på hur många gånger jag gått fel i fjällen. Men när jag såg Jeremy Blacks bok i skyltfönstret var det bara att ta fram kreditkortet och skippa de nya skorna.
”Bilder av världen” handlar om kartornas historia. Jeremy Black lyfter fram maktfrågorna. Inte bara vem som bestämmer hur gränser ska ritas och hur stora länder ska se ut att vara. Utan också makten över vad som egentligen ska beskrivas.
Så är det förstås med all offentlighet. Kartorna är intressanta för att de så omedelbart blir en del av våra mentala bilder, utan att vi riktigt fattar hur det går till.
Boken ligger framför mig när jag läser handlingarna inför helgens möten med Världsbanken och Internationella valutafonden, IMF. Biståndsminister Carin Jämtin borde ta med sig en rejäl plansch och hänga upp den på väggen i Washington. Förslagsvis med bilder på kapitalflödena till och från de fattiga länderna.
Inte bara för att visa att många skuldsatta stater betalar mer till bankerna i Väst än de får i bistånd. Utan också för att beskriva de vinster som utländska företag tar hem till sina huvudkontor från koppargruvor och klädfabriker. Då skulle diskussionen om den nya viktiga IMF-strategin för låginkomstländerna bli skarpare.
Av någon anledning är sådana siffror ständigt dolda i bilagor till tjocka rapporter. Liksom OECD:s uppgifter om hur stora vinster företagen i olika länder tar ut i förhållande till löneökningarna.
Vi skulle behöva fler progressiva globala kartritare.
Även regeringens karta verkar ha vita fläckar. Budgeten har många goda sidor, men vart tog ambitionerna om integrationen vägen? En av mandatperiodens två stora uppgifter har förvandlas till luddig text om en samlad strategi i vår. Inga nya pengar till förorterna. Ingen kraftfull satsning på att få in invandrare på arbetsmarknaden.
Miljöpartiet slogs för flyktingbarnen men även de gröna verkar ha glömt verkligheten i miljonprogrammets områden. Kanske för att de har så få väljare där. Det blir de socialdemokratiska kommunalråden som får ta hand om utanförskapets effekter.
Visst måste medelklassen vinnas i alla val. Men en del av guldregnet kunde väl ändå ha hamnat där pengarna behövs allra mest.
”Håll i mig hårt, Gullan lilla, jag är så rädd för alla växande klyftor.” Så säger en äldre man i hatt och kramar om sin fru på en av Helga Henschens fantastiska teckningar.
Med tunnelbanans karta är det lätt att hitta för den som är i Stockholm. Det tar 20 minuter från T-centralen till Tensta. Åk dit i morgon om du har chansen. Då firar den vackra stationen 30-årsjubileum.
Jag blir alltid glad av Helga Henschens utsmyckning. Budskapen om livsglädje och syskonskap. De underfundiga fåglarna och alla skojiga pingviner.
Hemma hittar jag Motboken från kärnkraftsdebattens hetaste tid. Helga Henschens budskap var kontroversiellt, en del av energiupproret mot den socialdemokratiska partiledningen. Nu har politiken börjat komma i fatt, åtminstone i högtidstalen. Fast teckningarna är roligare.
På Tensta bibliotek pågår en minnesutställning om Helga Henschens konstnärskap. Inget dåligt botemedel när hösten är här och det mörknar om kvällarna.