Feldts svek mot Carlssons regering
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-09-23
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Den budget som regeringen i full enighet hade lagt fast sex dagar tidigare ville finansministern nu riva upp.
I sin nya bok ”Så tänkte jag Politik och dramatik” (Hjalmarson & Högberg Bokförlag) skriver Ingvar Carlsson om tiden som partiledare och statsminister under 1980- och 90-talen. När vardagslunken sållats bort och de stora besluten och kriserna blir kvar, är det en politisk thriller som rullas upp.
Här skildras krisen kring finansminister Feldts avgång och det så kallade stoppaketet med bland annat lönestopp, prisstopp och stopp för höjda aktieutdelningar som ledde till regeringen Carlssons fall. Ebbe Carlsson-affären, valutakrisen -92, så Ingvar Carlssons revansch i valet 1994, beslutet att söka medlemskap i EG och kritiken att det var ”en kupp, en fotnot i en krisbudget”, samarbetet med centern om budgetsaneringen, folkomröstningen om EU, beslutet av avgå och till sist Sahlinaffären.
De dramatiska händelserna avlöser varandra. Man sträckläser de 632 sidorna med Ingvar Carlssons egen, ovanligt personliga och nakna bild av maktens dilemman i en turbulent tid. Det är en av de mest spännande politiska memoarer jag läst. Kanske för att allting fortfarande känns så aktuellt.
Mest dramatiskt är avsnittet om Kjell-Olof Feldts avhopp ur regeringen 1989/90. Länge har vi levt med Feldts version. Att han drevs att avgå för att han inte fick stöd av sin statsminister för sin strama finanspolitik, ett ekonomiskt krispaket som kunde dämpat löneinflationen och räntorna och räddat ekonomin och regeringen.
Det är svårt att tro sina ögon när man läser hur Feldt och hans medarbetare manipulerade medierna och folket att tro att finansministern hade ett hemligt åtstramningspaket som statsministern stoppade.
Det fanns inget paket.
Kjell-Olof Feldts vacklan från en önskan att avgå i månadsskiftet november/december, löftet att ändå sitta kvar till sommaren, som bröts vid lucia och förbyttes i hot om omedelbar avgång den 5 februari, två dagar innan stoppaketet skulle upp i riksdagen, vittnar om en finansminister i djup kris.
Ingvar Carlsson ger sin syn. Jag och Odd Engström som då var budgetminister talade senare många gånger om vad som hände. Han hade gjort den ”budget i balans” som finansministern begärt och godkänt, men sedan underkände. Odd var djupt skakad över Feldts agerande, hans bild bekräftar Ingvar Carlssons.
Trots sveket från Feldts sida talar Ingvar Carlsson med värme om sin vän och finansminister och visar omsorg om hans eftermäle. Därför är det med förvåning jag läser den korta skildringen av Mona Sahlin-affären. Här verkar Carlsson knappast närvarande. Hans flera gånger upprepade ”jag trodde mediastormen skulle blåsa över” uttrycker en naivitet han annars sällan visar. Han ger henne några medhjälpare men engagerar sig inte.
Statsminister Carlsson hade ingen skyldighet att försvara Mona Sahlins möjligheter att nå statsministerposten. Men han hade en skyldighet att värna sin egen vice statsminister. Ingvar Carlssons plikttrohet och lojalitet tycks denna gång ha svajat. Det känns lite tomt mitt i bilden av en statsman som aldrig eftertraktade makten men hanterade den med både mänsklig värme och kraft i en tid så fylld av dramatiska omvälvningar och kriser.