Sverige kan inte styras med självgodhet och mazariner
Frågan om hur nyanlända ska komma in på arbetsmarknaden handlar om politisk ideologi. Alliansens idéer om inträdesjobb och lagar för att skapa en låglöneklass har öppnat en avgrund genom svensk politik.
Inte minst Jan Björklund brister gärna ut i ett slags socialdarwinism som bara kan sluta i en fullfjädrad skoputsarekonomi. Ledaren för det en gång socialliberala partiet tycks övertygad om att människor måste veta sin plats på samhällsstegen.
Men integrationen av nyanlända på arbetsmarknaden har också utvecklats till något mer, ett uttryck för något vi kanske skulle kunna kalla politisk stil.
Traditionella värden
När Ylva Johansson tidigare i veckan lanserade förslaget om etableringsjobb kan man se det som en demonstration av traditionella värden i svensk poltik.
På podiet fanns representanter för LO och det största tjänstemannaförbundet, Unionen. Där fanns dessutom riktigt tunga företrädare för de mäktigaste arbetsgivarorganisationerna, Teknikföretagen och Almega. En massiv uppvisning i nationellt ansvarstagande, nästan som under krigsåren.
Det förslag som presenterades hade manglats fram under timmar och dagar av förhandlingar mellan landets viktigaste experter på hur arbetsmarknaden verkligen fungerar. Kvinnor och män som har åratals erfarenhet av att väga formuleringar och idéer på guldvåg.
Förslaget hade pressats genom arbetsgivarnas samordning och lotsats förbi LO-styrelsens intresseskär. De hade dessutom förankrats hela vägen ner i Finansdepartementets kassavalv.
Oppositionens reaktion, å andra sidan, representerar något svensk politik varit ganska förskonad ifrån. Alliansförslaget om inträdesjobb är nämligen exempel på den värsta formen av politisk hemslöjd. Det är hittepåpolitik och sannolikt resultatet av några snabba överläggningar över en mazarin i riksdagens kafeteria.
Påhittade förslag
Siffrorna är påhittade, regelverken och villkoren också. Ingen vet om det finns något behov av inträdesjobbare, eller om det finns några arbetslösa som skulle passa profilen.
Och som om inte det vore nog, medan det förslag partierna faktiskt presenterat innehåller en del spärrar för att förhindra permanenta låglönejobb är det precis detta till exempel Jan Björklund hela tiden talar om.
Också under regeringen Reinfeldt kunde förslag ibland passera utan den grundliga beredning som varit basen i svensk politik. Men Reinfeldt och - ännu mer - Borg kunde i alla fall luta sig något slags vetenskapliga anspråk.
Några sådana har knappast dagens borgerlighet.
Vi ser helt enkelt två stilar i dagens svenska politik. En klassisk, med beredningar, förhandlingar och samråd. Och så en lite mer lättsamt tvärsäker, där det räcker med att spåna lite över en rejäl gofika för att spika lösningarna på tidens problem.
Det är också ett perspektiv på valet om ett halvår.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.