Euron – valutan som måste leva
Snart kommer det kanske inte att finnas någon euro för oss att diskutera, skrev ekonomen Nouriel Roubini. Han brukar kallas för Dr Doom (vissa säger att han har förutspått fem av de senaste tre lågkonjunkturerna). Och när brittiska The Telegraph i veckan frågade 25 ekonomer om eurons framtid trodde bara åtta att den skulle finnas kvar i sin nuvarande form om fem år.
Den europeiska växelkursmekanismen, det tidigare systemet, föll ihop 1992 när spekulanter gav sig på det brittiska pundet. Och den är i dag nästan helt glömd. Skulle samma sak kunna hända med euron?
Den gemensamma valutan var tänkt att föra samman Europa, men när krisen slog till var solidariteten fjärran. Att rädda banker för miljarder var en sak. Att hjälpa ett litet land som Grekland – det var något helt annat. Tyskland som alltid ställer upp för EU (av uppenbara historiska skäl) betedde sig plötsligt som vilket själviskt land som helst. Inrikespolitiken var plötsligt
viktigare för Angela Merkel. Slutligen lyckades unionen dock klubba igenom en rekordstor räddningsfond: ”euron måste räddas till varje pris”.
I går meddelade EU:s finansministrar att de vill se snabbare sanktioner mot länder med dåliga statsfinanser, men det är ännu oklart hur. Tyskland vill se en lösning som går ut på att alla andra ska bli som Tyskland. Regeringar som inte följer budgetreglerna ska betala stora böter och förlora rösträtten i EU under 12 månader.
I extremfall ska de tvingas lämna valutaunionen. Men om ett land tvingades ut skulle euron uppfattas som en växelkursmekanism, inte en valutaunion. Och växelkursmekanismer kollapsar ofta. Folk i södra Europa skulle försöka rädda sina sparpengar – flytta dem till banker längre norrut. Vi skulle få en finanskris och hela euron skulle vara i fara.
Oavsett vad man tycker om euron kan den inte tillåtas dö. Konsekvenserna skulle bli förödande. Läxan är tydlig: försök att binda samman länder i en valutaunion kan leda till att de politiska motsättningarna ökar. Inte minskar. EMU kan göra EU svagare, inte starkare.
Vi vet ännu inte vad som kommer att bli fallet. Bara att vi lever i den mest ömsesidigt beroende regionen i världen och att vi måste hitta sätt att hantera det på.