Tid utan drömmar föder extremism
Tillfällighet förde mig till Glasgow och Arthur Dooleys skulptur av Dolores Ibárruri, La Pasionara. Så måste det ha varit. Jag var i slutet av tonåren, ensam på en improviserad resa genom Skottland och England.
Det mesta på den tiden handlade om tillfälligheter.
Dooleys skulptur stannade kvar som ett minne. En hyllning till de frivilliga som slogs mot fascismen i det spanska inbördeskriget. Det grydde, luften var fuktig och allt var stilla när jag klev av morgontåget från högländerna. Och där stod hon, La Pasionara, med armarna sträckta i okuvligt motstånd.
Jag läste inskriptionen om och om igen:
”Better to die on your feet than live for ever on your knees”.
Pompöst i överkant tycker jag i dag, särskilt när det sägs av någon som faktiskt överlevde. Men jag tror inte att jag tänkte så den där augustimorgonen i början av 1980-talet.
Jag visste förstås hur det slutade. Med Robert Capas bilder, Guernica, fascism, partikonflikter och ett obeskrivligt lidande.
Till sist nederlag, och uppmarschen till historiens värsta katastrof. Stormakter och statsmän lät det hända, men unga sågverksarbetare, hamnarbetare och sjömän från Glasgow, Göteborg och Hamburg vågade sina liv för att försvara en idé.
Den tanken berör mig fortfarande.
Jag kommer att tänka på den där morgonen i Glasgow när jag tillsammans med några svenska kollegor pratade med journalisten David Thomson på ett kafé i Paris. Thomson har skrivit en uppmärksammad bok om militanta islamister från Frankrike, ”Ces Français djihadistes”. Den bygger på åratal av intervjuer med radikaliserade islamister.
Några har åkt till Syrien, några har kommit hem och inte så få är döda.
Thomson har talat med dem alla talar om.
– Vi behandlar radikalisering som en sjukdom. Men de här människorna är inte tokiga.
De är övertygade och logiska, säger han.
De unga européer som i dag är på väg till “kalifatet” upplever att de har en historisk uppgift. I myndigheternas ögon är de däremot på terrorresa, precis som den unga kvinna från Linköping som i går fick en villkorlig dom av en österrikisk domstol.
De som kommer hem från kriget är ofta desillusionerade över verkligheten, men inte nödvändigtvis mindre trogna utopin.
Jag tror många kan känna igen sig i den där känslan.
Och bara för att ha det sagt, jag jämför inte de frivilliga i Spanien med terroristerna i Syrien, Irak eller Libyen. På 30-talet slogs de frivilliga för att försvara demokratin. Dagens militanta islamister vill krossa den.
Då handlade det om att stoppa fascismen, i dag är militant islamism ett slags fascism. Det gör all skillnad i världen.
Men på ett mycket individuellt plan kanske viljan att göra skillnad, att vara med och skapa historia, ändå är något som står sig genom tiden.
Så mycket dystrare då att vi tycks leva i en tid där de stora drömmarna om rättvisa och jämlikhet är så undanträngda.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.