SD:s framgångar är ingen naturlag
Kanske har vi alla varit hjärntvättade av Sverigedemokraternas propaganda.
”Vi kommer att utmana om att vara största parti i nästa valrörelse”, sa Jimmie Åkesson i våras.
Den typen av utsagor har ibland känts som profetior, snarare än politisk spinn från en partigängare bland andra.
Känslan av obeveklighet som SD:s framgångar framkallat har i sin tur varit en av partiets största tillgångar.
I går kom ett par opinionsmätningar som visar att Sverigedemokraterna backar. I Novus med 1,3 procent, i Demoskop med 3,5 procent. Ett dramatiskt fall i det senare fallet, och statistiskt säkerställt.
Det är intressant eftersom det påminner om något viktigt.
Högerpopulistiska partier runt om i Europa har haft stora framgångar de senaste åren och de är här för att stanna. Men de lyder trots allt under samma naturlagar som alla andra partier.
M tappar till både SD och C
Den Sverigedemokratiska uppgången har kommit i omgångar. Till en början lockade de flyktingfientliga väljare från lite olika håll.
En viktig grupp var män som 2002 röstade på Göran Persson och 2006 gick till Reinfeldts Nya moderater. 2010 bytte de till SD och är troligen där för att stanna.
Efter 2010 tappade många borgerliga väljare tålamodet med Reinfeldt, och SD gjorde 2014 ett succéval tack vare dem. Nästa stora framgångsvåg för Åkesson var flyktingkrisen, då han lockade väljare från både vänster och höger. Sedan kom Anna Kinberg Batra och moderatflykten fortsatte, både till SD och Centerpartiet.
Framför allt har SD de senaste åren tjänat på att deras frågor, invandring och integration, konsekvent varit högt på upp den politiska dagordningen. Det beror i sin tur på att konflikten mellan höger och vänster i den ekonomiska politiken tidvis varit nästan osynlig.
Och sedan en flyktingkris på det.
Sjukvården viktigast igen
Nu håller spelplanen, möjligen, på att ändras igen. I våras gick sjukvården om invandringen i de flesta mätningar om vilka frågor som är viktigast för väljarna.
Med detta inte sagt att faran är över. SD är fortfarande ett av Sveriges största partier. Och Anna Kinberg Batra säger att hon kan tänka sig att regera med deras stöd.
Här någonstans finns själva knäckfrågan om Jimmie Åkessons möjligheter till verkligt politiskt inflytande i Sverige.
Enligt den amerikanske statsvetaren Daniel Ziblatt är det konservativa partier, snarare än socialdemokratiska, som historiskt sitter på nyckeln till demokratin. I den nya boken "Conservative parties and the birth of democracy” beskriver han att det måste finnas framgångsrika högerpartier som tar till vara de ekonomiska intressena för länders eliter. Annars är risken stor att dessa grupper i stället blir demokratins motståndare.
Besatta av invandring
I Sverige har Moderaterna de senaste åren blivit nästan lika besatta av invandringsfrågan som SD. Påpiskat av strategisvaga ungdomsförbundare med massiva hatsvansar har nationalism hamnat i fokus – snarare än frihet och kritik mot höga skatter.
I detta gränsland har rågången luckrats upp mellan pålitligt demokratiska krafter och ett parti som SD, vars affärsidé är att sabotera och skapa kaos.
Vad Sverige skulle behöva är mer av riktig konflikt mellan höger och vänster. För detta krävs både en offensivare socialdemokrati – och en höger som slutar vara besatta av flyktingfrågan.
Som statsvetare Marie Demker skrev i en anmälan av Ziblatts bok i Borås Tidning nyligen:
”I den politiska diskussionen i vårt land tycks all konservativ debatt handla om populism, invandring och ömsesidiga anklagelser om identitetspolitik.”
Det är lätt att som vänster gotta sig åt att det går så dåligt för Moderaterna. Men problemet är att så länge partiets kollaps pågår, så lever hotet kvar om att killarna med järnrören och judeskämten kan få verkligt inflytande.