Alla måste förvalta arvet efter Mandela
6 DECEMBER 2013. Mandelas bortgång
Avkoloniseringens historia, den andra halvan av 1900-talet, är fylld av ledare som för en tid framstått som hjältar. Mycket få har i längden klarat historiens dom.
Det finns ingen anledning att räkna upp alla de befrielseledare som tagit makten, men som när de sedan skulle mätas mot sina egna slagord visat sig för lätta.
Däremot finns det anledning att minnas undantagen, de få som inte bara burit sitt folks hopp om frihet, utan som också visat sig mogna att förvalta denna frihet.
Bland dessa få står Nelson Mandela i en sorts särklass. Hans liv, och hans kamp, blev en universell symbol. Inte bara för längtan efter frihet, utan också för en nästan övermänsklig förmåga att se bort från gamla oförätter och i stället se framåt.
I slutet av 1980-talet sjöng människor världen över ”Free Nelson Mandela”. Ändå kunde knappast någon av oss då ana hur frisläppandet av en enda person skulle välta apartheid och bana väg för ett nytt Sydafrika.
Betalade med sina liv
Världen är fattigare, mycket fattigare, utan Nelson Mandela.
Kampen mot apartheid är en del av befrielsen från kolonialismen. En sista uppgörelse med den tanke som löper som en svart tråd genom 1900-talets blodiga historia, att en människas värde bestäms av hennes ursprung eller hudfärg.
Det system och den ideologi Mandela och ANC bekämpade tillhör mänsklighetens mörkaste tankegods. Apartheid var den dummaste av politiska idéer. Och den försvarades med enorm brutalitet. Tusentals sydafrikaner, de flesta unga, fick betala motståndet med sina liv.
Förtryckarna skrev också villkoren för motståndet. Också kampen för frihet innebar våld, oförätter och brutalitet.
Samhället försonades
Apartheidregimen och delar av den västliga världens härskare kallade det terrorism. Det borde stämma till eftertanke när världens makthavare tycks ha terroriststämpeln närmare än någonsin.
Ingen kunde ha blivit förvånad om befrielsekampen lämnat efter sig hat, bitterhet och en önskan om hämnd. Våld som föder våld, och hämnd som kräver hämnd. Så brukar det gå.
Det skulle också ha kunnat vara historien om det nya Sydafrika, om det inte varit för Nelson Mandela.
I efterhand överdrivs säkert personens roll i historien ofta. Mycket få är verkligen unika.
Nelson Mandela är också i det fallet ett undantag.
Uppgörelsen med rasåtskillnadssystemet blev inget blodbad, ingen uppvisning i hämnd och framför allt inget kaos. I stället blev det en uppvisning i hur ett samhälle kan försonas, också med en historia som borde göra det omöjligt.
Fick Nobels fredspris
Till stor del handlade det om Mandelas ledarskap. Ändå hade han tillbringade 27 år i apartheidregimens fängelser. 18 av de åren satt han på Robben Island, ön som fungerat som fängelse åt holländare, britter och rasåtskillnadens Sydafrika.
Den sista fången lämnade Robben Island 1991, som en del av avskaffandet av apartheid.
1993 fick Mandela – tillsammans med förtryckarregimens sista ledare F.W. de Klerk – Nobels fredspris. Kanske har priset aldrig delats mellan en så värdig och en så fläckad pristagare.
1994 valdes Mandela till det nya, demokratiska, Sydafrikas första president. Han stannade på posten i fem år och år 2004 drog Nelson Mandela sig i stort sett tillbaka från det offentliga livet.
Trots det fortsatte han att spela en central roll i det nya Sydafrika. Nu är Mandela borta.
Sydafrika måste gå vidare. Det blir inte lätt.
Apartheid har lämnat efter sig ett arv av skriande sociala klyftor, arbetslöshet, våld, korruption och politisk intolerans. Det arvet lever vidare trots att det gått över 20 år sedan den siste fången lämnade Robben Island.
Men dagens Sydafrika har också ett annat arv. Arvet efter en politisk fånge som tillbringade 18 år i ett av världens mest fruktade fängelser, men som släpptes fri och blev president, ledare för en försoningsprocess och en av världens mest respekterade statsmän.
Det är ett arv för oss alla att förvalta.
Nelson Mandela är borta, men som symbol för det bästa i 1900-talet kommer han alltid att finnas kvar.