Bosättningarna hindrar freden
Problemet är inte att formulera en rättvis fred, utan att genomföra den
Den amerikanske utrikesministern John Kerry tyckte det var ”väldigt, väldigt speciellt” när han i måndagskväll fick bryta den muslimska fastan tillsammans med den palestinska chefsförhandlaren Saeb Erekat.
Om också Tzipi Livni, Israels justitieminister och förhandlare, tyckte att måndagens middag i Washington var speciell är mer oklart? Som tidigare utrikesminister har Livni precis som Erekat varit med om fredsförhandlingar förut.
När det gäller konflikten mellan Israel och Palestina bidrar erfarenhet sällan till optimism.
Alla vet hur fredsformeln ser ut
Ändå vet alla inblandade egentligen hur formeln för en fredsuppgörelse skulle se ut. En återgång till de internationellt erkända gränserna från 1967, en suverän palestinsk stat med Jerusalem som huvudstad på de tidigare ockuperade områdena och något slags kompensation till de som har tvingats fly.
Problemet är inte att formulera en rättvis fred, utan att genomföra den.
Den israeliska bosättningspolitiken krymper utrymmet för en överenskommelse, kvadratmeter för kvadratmeter. Så länge bosättningarna finns går det inte att skapa en hållbar fred.
Ungefär det sa också den palestinske presidenten Mahmoud Abbas när han skulle sammanfatta de palestinska kraven.
Samtidigt har Israel knappast haft en mer bosättarvänlig regering, eller opinion. Det var en delad regering som till sist godkände frisläppandet av 104 palestinska fångar, en förutsättning för förhandlingarna.
Premiärminister Netanyahu försåg dessutom beslutet med en brasklapp. Varje fredsuppgörelse med palestinierna måste godkännas av de israeliska väljarna i en folkomröstning.
Det signalerar knappast ett helhjärtat mandat för Livni.
Frågan är om Erekat har ett så mycket starkare mandat? Splittringen som började med Hamas valseger 2006 gör det ännu svårare för någon palestinsk ledare att göra eftergifter eller kompromisser.
Väst isolerade regeringen
Den gången bidrog västvärlden till sprickan genom att isolera den islamistiska regering det palestinska folket röstat fram. Resultatet blev en ytterligare försvagad palestinsk myndighet och misären på Gaza.
Möjligen har den erfarenheten spelat roll när Europa reagerat på kuppen i Egypten och militärens fängslande av den valde presidenten Mohammad Mursi.
Här har nämligen budskapet från EU varit tydligt. En demokratisk process förutsätter medverkan från Muslimska brödraskapet. I måndags lyckades EU:s ”utrikesminister” Catherine Ashton till och med övertyga generalerna om att tillåta ett möte med Mursi.
Trots våldet är kanske hoppet om fred trots allt större i Kairo än i Washington.