Stefan & Kålle – en varm, skön penisvind svepte in
Luuk & Lindström, Alex & Sigge, Filip & Fredrik, Mauro & Plura, Mattsson & Helin, Schyffert & Rheborg …
Vuxna män som älskar varandra syns överallt. Vita män som älskar att podda med varandra, jobba med varandra, gnida låren mot varandra, fotografera varandra och släppa ut samarbetet till tävlingen på den kommersiella marknaden.
Och vinna.
Publiken älskar dem nämligen. Jag älskar dem! Du älskar dem! Folket älskar även män som kör solo, gärna äldre män. Och hatar kvinnor, särskilt äldre kvinnor. I den moderna mediala dramaturgin har en ung kvinna fördelar mot en medelålders man men bara till 29 års ålder, eller 35 kanske.
Sedan går det trögt. Detta konstaterade tidigare tv-profilen Elisabet Höglund så sent som i måndags i Aftonbladet i en krönika om Leif GW Perssons enorma folklighet. I medier, särskilt i tv, finns liten plats för äldre kvinnor.
Höglund konstaterade detta självklara men tog inte upp den kusliga kärnan i problemet, den man helst inte vill tala om: Att det är publikens val. Inte bara män föredrar män. Även kvinnor föredrar män. Det vet tittar- och lyssnarsiffror.
Efter århundraden i ett patriarkat är det tydligen svårt att vänja sig med något nytt. Alla har älskat sin pappa och pappa har haft makten och pappa har varit snäll mot sina barn. Eller så saknar barnet den snälla pappan och behöver en ställföreträdare. Vanligtvis har pappa dessutom varit vit. Han har varit Hasse & Tage, Magnus & Brasse och, tja, Werner & Werner.
Att tro att kommersiella tv-kanaler ska ta hänsyn till något annat än aktieägarnas vinstkrav är att överskatta kapitalismen något fantastiskt. Kommersen kör på det som säljer. Vanligtvis är det Lasse Kronér, David Hellenius och Bengt Magnusson, duktiga pålitliga män.
Att öka representationen är ett jobb för alla oss människor när vi har ett val att göra, på kanalväljaren och i livet. Sedan är det ett jobb för public service.
Främst är det ett jobb för politiker.
Våra ledare ska leda, de ska skicka signaler, utbilda pöbeln, visa att andra lika duktiga och pålitliga alternativ finns.
Därför var det beklagligt att se förra veckans selfie på ännu en dynamisk herrduo, sida vid sida, en ny mysig bromance: Socialdemokraternas partiordförande Stefan Löfven och LO:s ordförande Karl-Petter ”Kålle” Thorwaldsson.
Mmm. En varm, skön penisvind svepte in över riket, från vänster. Signalen: Andas ut, arbetarrörelsen är i trygga vita manshänder, ett dubbelkommando av fina fäder står vid rodret.
Det är en valvinnare. Stefan & Kålle går hem lika gott i stugorna som någonsin Anders Borg & Fredrik Reinfeldt eller Kristian Luuk & Fredrik Lindström i ”På spåret”.
Men.
Det är inte sant ledarskap, inte framtidsvision, inte modernism. Det är att ge folk vad folk vill ha i stället för vad folk inte visste att de vill ha. Det är inte utveckling, inte folkbildning, det är ishockey.
Deras glatt uppvisade samhällsnorm bekräftar andras underordning. Att Stefan & Kålles politik syftar till ökad jämlikhet och jämställdhet spelar mindre roll än bilden på dem när de älskar varandra. Vi har sett män älska varandra så ofta. Vi behöver nya bilder.