De ungas tillit ett mått på demokratin
Optimismen och framtidstron spirar bland de unga, om man får tro en undersökning som Ungdomsstyrelsen presenterade i går. Majoriteten av landets 16–29-åringar tycker att det är bra att bo i Sverige, ser ljust på framtiden och har ett samhällsengagemang.
Mer än hälften anser dock att varken de själva eller någon annan kan påverka dem som bestämmer. Unga från arbetarklassen och invandrare är överrepresenterade bland dessa som känner vanmakt.
Oron för den egna hälsan och känslan av stress och brist på mening är också en tydlig trend som ökat bland de unga.
Så många som 10 procent av gruppen 16–24-åringar säger att de är missnöjda med livet. Framför allt är det de unga tjejerna som upplever stress och lider av höga prestationskrav.
Glädjande är att flyktingmotståndet stadigt tycks minska. Andelen som anser att vi bör ta emot fler flyktingar och invandrare har ökat. De unga är mer positiva till det mångkulturella samhället än de vuxna. Acceptansen av homosexuella är också betydligt större bland de unga.
Ingen annanstans i världen sluter ungdomarna heller så starkt upp kring den politiska jämlikheten som i Sverige.
Svenska ungdomar har också det starkaste förtroendet för sina medmänniskor, enligt en jämförelse med 28 andra länder. Demokratiforskarna Erik Amnå och Ingrid Munck hänvisar i en debattartikel i Dagens Nyheter till denna studie.
Jämlikhet och delaktighet är de storheter utifrån vilka de unga bedömer den svenska demokratin. Ungdomars tvekan att delta i partipolitiken grundar sig inte på att de skulle vara oengagerade eller lata, hävdar Amnå/Munck, utan på att de inte tror att de kan göra sig hörda.
Beror det minskade politiska engagemanget även på att de unga skulle vara nöjda med samhället? Nej, svarar forskarna. Det är snarare tvärtom.
”Ju mer belåten man är med det svenska samhället, desto mer benägen är man att vara en aktiv medborgare som röstar, försvarar mänskliga rättigheter etc. Och ju mer tillfreds man är, desto större är deltagandet i föreningar, elevråd, internetaktiviteter, scoutkårer och friluftsverksamheter”, skriver Amnå/Munck.
Häri ligger en allvarlig utmaning för Folkrörelsesverige. Risken är att bristen på delaktighet leder till passivitet och att samhällskritiken vänds till vanmakt. Klasskillnaderna i den politiska delaktigheten är påtaglig. Det finns också en etnisk dimension, där utanförskapet följer av rasistiska och diskriminerande strukturer.
Samverkan mellan fackföreningsrörelsen och det socialdemokratiska partiet har just inneburit att de ”där nere” fått möjlighet att påverka dem ”där uppe” och att underifrånperspektivet kunnat behållas också under decennier av regerande.
Viktigast är dock att tillit skapas i känslan av delaktighet och tillhörighet till den större gemenskapen. Tilliten är demokratins bästa mylla. De ungas längtan efter att bli lyssnade på måste hörsammas av alla som anser att demokrati är mer än ett val vart fjärde år.