Det handlade om Johans mördare
Johan Asplund hade blå dunjacka, röd toppluva och allvädersstövlar. En novembermorgon för över trettio år sedan lämnade den elvaårige killen sin mammas lägenhet för att gå till skolan.
Han kom inte fram.
Kvarlevorna har aldrig påträffats, men 2001 dömdes Thomas Quick för mordet på Johan Asplund. Pojkens föräldrar har alltid ansett att fel mördare dömdes och ser nu fram emot att Thomas Quick frias.
Mordet är preskriberat så den verkliga mördaren kommer aldrig att kunna dömas. Johans mamma och pappa hoppas ändå att rätt mördare nu kan träda fram och berätta vad som verkligen hände den där novembermorgonen. De behöver få veta för att kunna sätta punkt.
En oberoende kommission kan aldrig lösa fallet Johan Asplund eller något av de många mordfall som Thomas Quick har erkänt. Men en kommission kan visa de anhöriga att samhället tar rättsskandalen på allvar. Om Thomas Quick är oskyldig innebär det faktiskt att rättsväsendet låtit åtta människors mördare går fria.
Frågan är givetvis varför domstolar, åklagare, försvarsadvokater och psykvård ansåg att Quick var skyldig? Hur kunde rättens aktörer enas om en given bild när de egentligen borde ha debatterat, ifrågasatt och prövat varandras argument?
I Johans fall var det en barnamördare som inte skulle gå fri.
Hur kunde den dåvarande justitiekanslern Göran Lambertz anse att fallet var i sin ordning? Blev han också bländad av den långa raden auktoriteter som talade med en mun?
En kommission skulle kunna bryta den misstro som redan växer mot det svenska rättssamhället. Och när en seriemördare nu omprövas måste vi försäkra oss om att även den prövningen är rättssäker.