Girighet, bonus – och inkompetens
Åklagaren, Christer van der Kwast, krävde att tingsrättens dom skulle skärpas. Försvararen, Torgny Wetterberg, att hans klient skulle förklaras oskyldig.
Så långt följde hovrättens förhandlingar i målet mot den förre Skandiadirektören Lars-Eric Petersson ett klassiskt manus.
Har Petersson, som åklagaren påstår, på egen hand lyft av taken på bonusprogrammen? Eller har han, som försvaret menar, handlat på uppdrag av styrelsen?
Det är den juridiska frågan.
Att bonusarna gick över styr och till sist kostade nästan en miljard är alla eniga om.
Framför allt har vi andra fått ett titthål in i den ekonomiska maktens innersta. Och de bilder som framträder är långt ifrån smickrande.
Näringslivets tolvtaggare?–?Lars Ramqvist och Bengt Braun?–?har under ed försäkrat att de saknat ansvar för det som hände i det företag där de ledde styrelsearbetet. De framstår som hjälplösa galjonsfigurer, och på detta bygger åtalet.
Ramqvist och Braun har villigt spelat sina roller.
Vi har fått veta hur paniken spred sig när kassan för bonusutbetalningar sinade. Toppchefer hotade lämna företaget om inte nya gratifikationer utlovades.
Aktieägarnas försiktiga frågor skapade oro. Kunder och anställda tycks inte alls funnits i medvetandet.
Mönstret är obehagligt bekant. Från skandalerna runt Carnegie, och kanske också från de chockrapporter svenska storföretag levererat i höst.
De som förväntas ta ansvar svär sig fria, bonusprogram styr besluten och siktet är på sin höjd inställt på den kommande kvartalsrapporten. Girighet, men också inkompetens. En obehaglig kombination.
Ändå är det anställningstrygghet, fackets krav och den försiktigt använda konflikträtten som brukar stå på dagordningen när det svenska företagsklimatet ska avhandlas. Och näringsminister Maud Olofsson vill återinföra bonusar till statens återstående företagsledare.
Frågan är när bonusjakt, inkompetenta chefer och fartblind kvartalskapitalism i?stället ska lyftas fram som verkliga problem för det svenska näringslivet.