Demonstrationerna förändrade Sverige

Ingvar Persson

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

”Det som skulle bli en folkfest av aktivism, engagemang och dialog gick i stället till historien som vandalism, kravaller och våld”

Det är precis tio år sedan polisens kommenderingschef Håkan Jaldung kommenderade fram en mur av containers kring Hvitfeldtska gymnasiet i Göteborg. I skolan fanns då 500 personer, demonstranter som kommit till Göteborg för att diskutera och delta i seminarier. Och för att protestera – mot EU-toppmötet och den amerikanske presidentens besök.

50 skadade poliser

Avspärrningen av Hvitfeldtska blev upptakten till några av de mest dramatiska dygnen i modern svensk historia. När George W Bush och de andra toppmötesdeltagarna rest hem hade 90 demonstranter och 50 poliser skadats. Avenyn, Göteborgs paradgata, låg i spillror. Över 500 personer hade gripits eller omhändertagits, och polisen hade skjutit skarpt.

Det som skulle bli en folkfest av aktivism, engagemang och dialog gick i stället till historien som vandalism, kravaller och våld. Rubrikerna från de där ­dagarna talar om skotten i Göteborg, ­poliser i panik och våldsamma demonstranter.

Demonstrationerna i Göteborg förändrade Sverige.

Kraven på global rättvisa, rimliga handels­villkor och begränsningar av ­spekulationskapitalets frihet försvann naturligtvis inte. Inte demonstrationerna mot den amerikanska dominansen

i världspolitiken heller.

Nästan två år efter demonstrationerna i Göteborg samlade motståndet mot de amerikanska krigsplanerna i Irak väldiga­ demonstrationer, också i Sverige.

När den borgerliga tankesmedjan ­Timbro i dagarna firar globaliseringens triumf i skuggan av händelserna i Göteborg speglar det inte bara en häpnadsväckande tondövhet inför de problem den globala ekonomin faktiskt brottas med. Det reflekterar också den svenska debattborgerlighetens hönsögda perspektiv.

Ingenting att fira

Om det finns en händelse från 2001 som faktiskt förändrade det globala politiska klimatet för åratal framåt så inträffade den i september, inte i juni.

Men händelserna i Göteborg är ändå viktiga. Det blev inledningen till en mer repressiv politik från samhällets sida, ­ytterligare förstärkt av jakten på terrorismen. Det blev också till en barriär ­mellan rättviserörelsens engagemang och den traditionella politiska och fackliga ­vänstern. Ett engagemang som skulle ha behövts i analysen av finanskrisen, och av internationaliseringen av arbetsmarknaden.

Men framför allt innebar våldet – från polisen och från demonstranter – för tio år sedan att en generation av unga människor förlorade tron på politiskt engagemang, och kanske också på möjlig­heten att förändra samhället och världen.

Det är verkligen ingenting att fira.