Allt ska inte upphandlas

”WeMind AB saknar visserligen Röda Korsets erfarenhet. Men det är billigt”

Dog av svält En äldre kvinna I Brålanda svalt ihjäl på ett hem som drivs av det privata vårdbolaget Carema Care. Någon får betala priset för låga anbud. Huset på bilden är inte Caremahemmet i Brålanda.

Den senaste tiden har gång på gång ­demonstrerat problemen med upphandling av viktiga välfärdstjänster.

I teorin är det kanske enkelt. Politiker specificerar vad de vill ha utfört, och på vilka villkor. Privata företag räknar och lämnar sina bud. Den som uppfyller ­villkoren till lägst pris får jobbet.

I praktiken är det mer besvärligt. Det ­visar kritiken mot SOS Alarm, och det ­visar kanske framför allt skandalerna på privata äldreboenden. I går rapporterade Sveriges Radio Väst om hur en äldre kvinna faktiskt dött av svält hos Carema Care.

Någon får betala priset för det låga anbudet.

Riskkapitalbolag bjuder

Röda Korsets Center för torterade flyktingar i Stockholm startades 1985. En mörk påminnelse om att globaliseringen också för med sig ett globalt ansvar, om man så vill.

Sedan dess arbetar centret med diagnoser och behandling av offer för tortyr och krig, och med att sprida kunskap till andra som träffar skadade människor i sitt jobb. Dessutom bedrivs forskning och utvecklingsarbete.

Nu kan det dock vara slut. Stockholms läns landsting har nämligen upphandlat vården av tortyroffer, och det visade sig att företaget WeMind AB – ägt av ett riskkapitalbolag – erbjöd det lägsta priset.

Pengarna tycks styra

Landstinget talar om valmöjlighet för patienterna, men det tycks vara pengarna som styr. Den politiska oppositionen i Stockholm anser att upphandlingen är felaktig.

Bolaget saknar Röda Korsets erfarenhet. Det sköter inte den pågående behandlingen av människor som upplevt katastrofer, och det har inte fördelen av ett internationellt nätverk på det sätt som ­Röda Korset har.

Men det är som sagt billigt.

Vi får vad vi betalar för, också när det gäller äldrevård eller vård av trauma­tiserade tortyroffer.

Och någon får betala besparingen.

Det kan vara de anställda, som tvingas arbeta under sämre villkor eller lägre ­bemanning.

Det kan vara allmänheten, vars skattepengar försvinner till skattefria konton ­utomlands. Men oftast är det vård­tagare eller patienter vars behov plötsligt blivit en börda i den företagsekonomiska kalkylen.

Kompetens bör styra

Och när besparingens baksida visar sig brukar de politiker som ansvarat för upphandlingen två sina händer.

Kommuner och landsting kommer alltid att behöva upphandla tjänster.

Men det finns verksamheter där erfarenhet och kompetens måste väga tyngre än löftet om det lägsta priset.

Äldreomsorg hör dit, liksom ledningen av akutinsatser. Och vården av tortyr­skadade människor hör definitivt dit.

Följ ämnen i artikeln