Elitidrottare tävlar inte i moralfrågor
Varför inte en medial bojkott?
6 april 2008. Allting kan vara sagt om Kinas OS, om bojkotter, demonstrationer, manifestationer och god moral. Ett enda litet tillägg: varför har ingen på allvar prövat en medial bojkott?
Hela hären av skribenter, fotografer och tv-bolag slår läger i Peking-trakten och bestämmer sig för att inte skriva, sända, fotograferna någonting från tävlingarna. All uppmärksamhet och rapportering riktas i stället mot det kinesiska systemet: politiken, det ekonomiska förtrycket, slaveriet på landsbygden.
Så där tänkte Aftonbladet för snart fyrtio år sedan. Aten höll friidrotts-EM. Ricky Bruch kastade diskus under stor dramatik och i Grekland styrde en överstejunta. Demokratin var krossad. Aftonbladets policy blev: skildra överstarnas välde, glöm diskusmedaljerna. Vi ska vara solidariska.
Polisen förlorade
Tidsandan var sådan. Ett år tidigare hade tennisspelare från Ian Smiths rasistiska Rhodesia försökt komma till Båstad för att spela Davis Cup. Det blev ingen match, bara en kraftmätning mellan demonstranter och den lokala polisen. Polisen förlorade.
Det var rätt att stoppa tennismatchen men galet att inte skildra tävlingarna vid friidrotts-EM. Tenniskampen kunde symboliseras med ett dubbelfel, friidrotten var ett storevenemang, angeläget för idrottspubliken och för sporten.
Så pragmatiskt bör man förhålla sig till ämnet sport, bojkott och politik.
– Sportbojkotterna var svåruthärdliga, sa vita sydafrikaner och sörjde att Springbok, rugbylaget, under flera år aldrig kunde kliva ut i världen.
Sportsanktionen var meningsfulla därför den ingick i en större, med tiden effektiv, isolering av apartheidstaten.
USA:s vägran att delta i Moskva–OS 1980 välsignade på sin höjd Bengt Baron, som ryggsimmade sig till ett guld. Sovjets krig i Afghanistan fortsatte, Bresjnev satt kvar till han blev en mumie. Affärerna rullade på.
Jag hör ibland någon av dessa unga pekpinneliberaler läxa upp Stefan Holm: ett OS-guld för honom skulle förgylla den kinesiska maktapparaten.
Jesse Owens fyra guld i Berlin 1936 fick inte Hitler att skimra.
Det var den politiska, journalistiska och ekonomiska undfallenheten som gjorde Berlin -36 till propagandafest, knappast de idrottsaktiva. Om än spelare i engelska fotbollslandslaget, med Stanley Matthews, lyfte armarna i nazihälsning.
Egna aktioner
I Kina kan enskilda idrottsaktiva gärna genomföra egna protestaktioner. Valet och de stora riskerna är deras; de kan inte handla i namn av någon idrottens kollektiva moral. En sådan finns nämligen inte på den yppersta elitnivån. Idrottseliten mäter sig inte mot några etiska värden eller allmän präktighet utan mot sina motståndare och sina idrottsgrenars absoluta krav. Här finns en likhet med konsten.
Superidrottaren står inte i folkmoralens tjänst. De har inte slitit och utvecklat sina kroppar för att formulera ideologiska hållningar. Kinas maktaspirationer uttrycks inte via väldresserade gymnaster.
En halv evighet tycks ha förflutit sedan de främsta inom idrotten, ibland med droger som hjälp, fungerade som affischtavlor för något politiskt system, DDR exempelvis. Endast drogerna finns kvar.
Globala företagen styr
Numera styrs den globala elitidrotten av mäktiga företag. De är på en gång sponsorer, försäljare och ideologiproducenter. Ibland snubblande nära religionsskapare. För närvarande ingår de symbios med de kinesiska makthavarna för att utvinna maximalt av olympiaden. Tillsammans äger de varumärket OS.
Sammanväxten kommer att gynna de globala bolagen; de tjänar alltid på de stora festerna och på exploateringen i fabriker och sweatshops.
Kalkylen är osäkrare för den kinesiska staten och dess mäktiga parti.
OS-kulisserna döljer nämligen inte diktaturen som de gjorde 1936. Omvärlden har insyn och kan bokstavligen se Tibet, landsbygdens elände, miljömisären, klassklyftorna och rovdriften på arbetare. Inga kan, hur mycket den kinesiska censuren än kämpar, på fullt allvar säga: vi visste ingenting.
På fyrtio år kan vi ha lärt att det är möjligt att på en gång intressera sig för dramatiken i diskusringen och för diktaturens politiska fängelser.
Demokratiernas stats-och regeringschefer förstår snart att det är lättare att följa OS-eliten framför tv-apparaten än från hedersläktaren i Peking.