En regering som vågar förändring
5 januari 2012
Valåret
De kallar det för ”supervalåret”. Sverige vaknar ur nyårsbaksmällan i insikt om att hon ska gå till valurnorna.
Regeringen Reinfeldt verkar mentalt ha börjat packa ihop.
Stefan Löfven och Magdalena Andersson har återupprättat respekten för svensk socialdemokrati och det kan mycket väl räcka för att besegra den avklippta nymoderata hästsvansen.
Frågan är vad som händer sen?
Vad som händer sen i termer av vem- tar-vem och hur-bildar-man-regering-utan- rasister, det spelet kommer vi att få följa statsvetaranalys för statsvetaranalys.
Men vad händer med Sverige?
Den liberale debattören Johan Norberg skrev i Metro i veckan att ”regeringen går till val på att inte sänka skatten och oppositionen på att inte höja den.”
Det ligger mycket i det.
Svensk politik handlar i dag mer om att inte göra fel än, om att göra rätt. Vi pratar mycket om ”regeringsduglighet” och väldigt lite om ”reformduglighet”.
På många sätt lever vi i en tid som karaktäriseras av bristen på politiskt ledarskap. Den nya höger som har styrt Europa oavsett om den heter Angela Merkel i Tyskland, David Cameron i Storbritannien eller Fredrik Reinfeldt i Sverige har gjort politisk dygd av sin visionslöshet.
I Tyskland har vår tid jämförts med den så kallade Biedermeier-epoken. Det var perioden mellan Wienkongressen 1815 och revolutionsförsöken 1848 som kännetecknades av politisk apati. Medelklassen drog sig tillbaka i hemmet och fokuserade på inredning och småborgligt mysande samtidigt som nationalism och konflikter puttrade under ytan.
Vi talar fortfarande om ”biedermeier ” när det gäller en viss typ av småborglig inredning. Och visst kan man tolka dagens Sverige som en sorts Biedermeier-tid. Vi har en statsminister som gjort ”fredagsmys” till kampanjslogan och Blondinbella och livsstilsbloggare som blivit tonårsidoler.
Heminredning, lyxkonsumerande Svensson-liv och en värld som aldrig är större än den egna bostadsrätten.
Borglighetens diskreta charm och lika tysta desperation.
Sverige förändrades i grunden.
Men vi var alla upptagna med Sköna Hem och tacosås.
Den brasilienfödde filosofen Roberto Unger pratar om ”tyranniet från en värld utan alternativ” och han har blivit en av frontfigurerna i den nya socialdemokratiska idédebatt som växt fram internationellt.
Roberto Unger kritiserar vänstern för att ha fastnat. Dagens socialdemokrati är uppdelad i en del högersossar som retirerat in i meningslöshet.
Och en del bittra vänstersossar som har retirerat punkt.
De förstnämnda vill göra det rådande samhället lite mänskligare utan att i grunden förändra det. Strö lite socker på ojämlikheten och kalla det biff.
Eller åtminstone ”tredje vägen”.
De mer vänsterinriktade drömmer sig tillbaka till en värld som egentligen aldrig har existerat. Mycket nostalgi och lite hockey. Dessutom skrämmer de väljare.
Vilket döende dinosaurier brukar göra.
Roberto Unger vill se något annat.
Socialdemokratin måste hitta tillbaka till sin grund: ”att göra människans liv större”.
Den måste inse att dagens ekonomi byggd på rädsla, konsumtionshets och skulder hindrar människan att bli allt det hon kan vara.
När den gamla politiska konflikten handlade om marknad mot stat måste den nya politiska diskussionen handla om hur vi skapar en annan form av marknadsekonomi.
Det kommer att kräva både mer marknad och mer stat.
Men på nya sätt.
Och det kommer att kräva nya institutioner.
En sådan socialdemokrati klarar av att ifrågasätta både Riksbanken och a-kassan i deras nuvarande form.
Den klarar av att kritisera Moderaternas lösningar, och samtidigt se att Reinfeldt och Borg på många sätt ställde rätt frågor 2006.
Utanförskapet är på riktigt och den nuvarande välfärdsstatens institutioner klarar inte av att bryta det.
Än värre: vill kanske inte bryta det.
Så vad gör vi?
Det är här reformdugligheten kommer in.
Eller vad Roberto Unger kallar för ”modet att experimentera”.
Just ”experiment” har varit ett fult ord i svensk politik. Kanske det fulaste av alla. Det var vad Moderaternas propagandaminister Per Schlingmann beordrade sina trupper att kalla oppositionen: ”ett vänsterexperiment”.
Fnys, fnys. Tillsammans med uttryck som ”ofinansierade reformer” har det blivit tvångströjan vi kastat över svensk debatt.
Internationellt ser den socialdemokratiska idédebatten annorlunda ut. Roberto Unger är exempelvis full av förslag på socialdemokratiska visioner.
Som att nationalism egentligen är något bra – och just därför måste vi ha en värld med öppna gränser.
Nationer hatar varandra inte för att de är olika, utan för att de börjar bli så lika, menar han.
Det finns i allt högre grad bara en värld och ett sätt att vara. Och det är detta som människor gör uppror mot genom att bli nationalister.
Lösningen är att ge länder verktyg att vara annorlunda från varandra. Och att sedan ge människor frihet att flytta som de vill.
Det är en radikal tanke. Precis som Roberto Ungers idéer om att alla medborgare förutom sitt vanliga jobb ska ägna sig åt att ta hand om någon annan utanför sin egen familj. Solidaritet kan inte vara något som bara sker genom att vi betalar skatt.
Det måste vara en aktiv handling.
Utan den kan vi inte hålla ihop ett samhälle. I hög grad är det därför vi är så olyckliga, menar han. För att varken kapitalism, arbetsmarknad eller välfärdsstat i dag uppmuntrar den typen av deltagande.
Vad ska Sverige vara? På vilket sätt ska vi vara unika och hur bygger vi institutioner för det?
Det är bra frågor.
Svensk socialdemokrati har tagit sig ur sin kris och blivit regeringsduglig.
Nu måste den bara bli reformduglig också.