Sossarna rockar utan tro på morgondagen
Om en vecka ska jag – precis som runt 100 000 andra svenskar – se Bruce Springsteen i Solna.
I det sista numret av musikmagasinet Novell intervjuas Håkan Juholt om sitt musiklyssnande. Han berättar att han är förälskad i Monica Zetterlund och om hur han och Göran Persson käkar pilsnerkorv och sjunger psalmer.
Och, han får förstås frågor om sitt förhållande till Bruce Springsteen. Det får ju alla socialdemokrater.
Vad är det som gör att den 63-årige amerikanen har en sådan dragningskraft på svenska sossar?
Är det för att de är vita män som gillar gitarrer, blås och ett frejdigt hockeylada-sväng? Är det för att Springsteen presenterar en bild av världen som en socialdemokratisk yrkespolitiker känner igen från ”Tidens sångbok”, men på ett snabbare språk?
Är det för att Springsteen är fantasin om den skötsamme arbetaren – en redig karl som städad, nykter och pliktig genomför sina fyratimmarskonserter som en hårt arbetande knegare?
Håkan Juholt har i alla fall svaret klart för sig. I Novellintervjun säger han så här om socialdemokraters kärlek till Springsteen:
– Han sjunger om städer där arbetslösheten breder ut sig, där människor har tappat tron på morgondagen. Han lyckas förmedla ett starkare politiskt budskap än vad den svenska riksdagen lyckas med. Så ja, man måste gilla Brucan om man är sosse.
Om det nu är så socialdemokrater lyssnar på Springsteen och utifrån det förstår socialdemokratin så gör det mig lite bekymrad.
Vänsterns svar på människors utsatthet och desperation brukar ju vara att visa vägen ut ur hela skiten. Men att göra den hopplösa världen utan tro på morgondag till det centrala politiska budskapet?
Det är nu jag börjar fundera på vad Stefan Löfven egentligen lyssnar på. I sitt sommarprogram i fjol spelade han Dan Hylander, Benny Anderssons orkester, Puccini, Laleh – och, se där, Bruce Springsteen.
Men enligt uppgift ska S-ledaren vara mycket mer förtjust i David Bowie.
Där har vi väl en artist som inte till vardags sjunger om människor som tappat tron på morgondagen. Hans texter brukar ha ett mindre vardagsnära tilltal, så att säga. Mer månen än Matamoros Banks.
När Löfven medverkade i P4-programmet ”Elfving möter” i slutet av januari pratade han om sitt år som partiledare. Dessutom fick han välja en låt. Han valde Bowiesingeln ”Where are we now”.
En signal så god som någon att det är andra tider inom S nu, tänker jag. Tills jag inser vad låten handlar om: Att sörja att man inte är 30 år och festar med Iggy Pop i Berlin längre.
Det kanske inte är ett politiskt val, men nog känns det som om det inte finns en morgondag.