Klart vi ska minnas Kamprads historia
Uppdaterad 2018-02-03 | Publicerad 2018-02-02
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
I söndags gjorde jag två saker. Jag handlade på IKEA, bland annat en ny byrå, en Malm.
Och jag började läsa om Elisabeth Åsbrinks fantastiska Och i Wienerwald står träden kvar (Natur och kultur 2011).
Åsbrink fick välförtjänt Augustpriset och bjuder på en tidsresa till Ingvar Kamprads barndom - till verkligheten bortom legenderna.
Jag greppade efter Elisabeth Åsbrink när jag slog upp Dagens Industris huvudledare samma dag med rubriken: "Tack Kamprad, för allt".
"Orden räcker inte till när Sveriges genom tiderna största och mest kända entreprenör gått ur tiden." skrev tidningen.
Samma dag skällde Israels Benjamin Netanyahu ut Polens premiärminister Mateusz Morawiecki.
Inte svartvit
I Polen vill man minnas gaskamrarna som en tysk angelägenhet. Därför har underhuset antagit en lag där straffet för att säga "polska dödsläger" kan bli tre års fängelse
Det är sant att dödslägren var tyska, Polen var under ockupation. Men det är också sant att antisemitismen var utbredd i landet och att även polacker bidrog till Förintelsen. Historien är inte svartvit.
– Vi kommer inte att acceptera några begränsningar av sanningsenlig historisk forskning, säger Netanyahu.
Elisabeth Åsbrink vill att även Sverige ska minnas. Hon bär stenar i sina fickor, skriver hon, att enligt judisk sed lägga på offrens osynliga gravar.
Breven slutade komma
Och i Wienerwald står träden kvar handlar om ett knippe brev, över fem hundra, som ryms i en Ikea-kartong. De är skickade till Otto Ullman, en ung judisk flykting som kom till Sverige som 13-åring.
Hans föräldrar blir kvar i Österrike samtidigt som de nazistiska tumskruvarna dras åt. Breven handlar om saknaden efter Otto och dagens alla trivialiteter, först från Wien och sedan från koncentrationslägret Theresienstadt.
I september 1944 sänds Ottos mamma och pappa till Auschwitz. Sen slutar breven komma.
Otto kom till familjen Kamprads gods i Småland som billig arbetskraft. Godsherren Feodor Kamprad var nazist och hans son Ingvar läste gärna de tyskvänliga tidningarna, även Den Svenske Folksocialisten, nazistpartiet Svensk Socialistisk Samlings tidning.
Ingvar och Otto
Men Ingvar vände sig från nazisterna till den svenska fascistledaren Per Engdahl. Fortfarande 2010 säger Ingvar Kamprad att Engdal var "en stor människa".
Efter kriget bidrog Kamprads affärsverksamhet till att finansiera Per Engdahls skapelse Nysvenska rörelsen - den svenska fascismens huvudorgan.
Men historien har många bottnar, på godset Elmtaryd blir Otto och Ingvar bästa vänner. Tillsammans upptäcker de ungdomens fröjder, äventyren, festerna och dansbanorna.
Otto - vars föräldrar mördades i Auschwitz några månader innan befrielsen, och Ingvar - som beundrade fascisterna.
Hur gick det ihop?
Elisabeth Åsbrink ger inga svar.
Ljus och mörker
Inte heller vår historia är svartvit. I Polen är lösningen är förtiga valda delar och svensk borgerlighet harmades i veckan stort när Kamprads fascism kom på tal.
Benjamin Netanyahu har rätt. Vi kan inget göra åt historien, men vi kan lova varandra att minnas både det ljusa och det mörka.
Och i morgon har jag äntligen tid att skruva ihop min nya byrå.