Äntligen slut på en idiotisk debatt
I går kom finansminister Magdalena Andersson med ett mycket bra besked. Överskottsmålet ska äntligen slopas.
Beskedet skapar, på lite sikt, mer utrymme för investeringar.
Här och nu skapar det utrymme för en mindre idiotisk debatt om ekonomisk politik.
Rent formellt går det till så att Konjunkturinstitutet får i uppdrag att utreda konsekvenserna av att ersätta överskottsmålet med ett balansmål. Utredningen ska levereras i augusti. Det innebär att slopandet kan ske redan i höstbudgeten.
Överskottsmålet uppfanns på 90-talet. Då var svensk ekonomi i djup kris efter en lång tid av växande statsskuld och hög inflation. Den dåvarande socialdemokratiska regeringen skapade ett nytt regelverk, där överskottsmålet ingick.
Idén med överskottsmålet var att stat, kommuner och pensionssystem tillsammans skulle gå med plus. På så sätt skulle statsskulden kunna betas av.
Det fungerade. Sverige har i dag en av västvärldens lägsta statsskulder.
Men 20 år senare har Sverige, liksom resten av Europa, helt andra problem än på 90-talet. Problem som kräver en ny slags krisinsikt.
Det viktigaste, särskilt för en socialdemokratisk regering, är att arbetslösheten permanentats på åtta procent och att skolan inte klarar sitt uppdrag.
Sverige dras även med en stor investeringsskuld i bostäder och infrastruktur.
Unga människor kan inte flytta hemifrån. Tågen går inte i tid. Vägar och järnvägar är inte dimensionerade för dagens behov - och än mindre för framtidens.
Allt detta hämmar tillväxten och gör att Sverige halkar efter i en redan stenhård global konkurrens.
Trots detta har den ekonomiska debatten i åratal blockerats av en fördummande diskussion om ett 90-talslik till mål. Ett mål som i praktiken inte följts på lång tid, allra minst av Anders Borg.
Därför är det bra att det nu försvinner.
Samtidigt: ett slopat överskottsmål får inte automatiskt fart på investeringarna, och löser inte Socialdemokraternas stora löfte att Sverige ska ha lägst arbetslöshet i Europa om fem får.
För detta krävs en mer offensiv finanspolitik, även på kort sikt.
Vad Sverige skulle behöva är en investeringschock, där permanenta utgiftsökningar - som ökade resurser till skolan och välfärden - betalades med skattehöjningar. Och där engångsinvesteringar i bostäder och infrastruktur finansierades med lån, som staten i dag kan ta i princip gratis. Enligt Internationella valutafonden, IMF, skulle sådana investeringar betala sig själva på både kort och lång sikt.
Sammanfattningsvis: att ta bort överskottsmålet löser inte Sveriges problem. Men det kan förhoppningsvis vara starten på ett samtal med fokus på de verkliga problemen.
Äntligen är det långa 90-talet över.