Du har fel, Wanja Lundby-Wedin
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-03-09
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
I går på kvinnodagen översköljdes vi av rapporter om kvinnors underordning, kvinnoförtryck, orättvisor och brist på jämställdhet i Sverige och världen.
Amnesty rapporterar att var tredje kvinna i världen är utsatt för våld.
Organisationen klassar kvinnovåldet som det största brottet mot mänskliga rättigheter i världen.
Svenska Dagbladet visar i en kartläggning att sex av tio kvinnliga riksdagsledamöter – i världens mest jämställda riksdag – utsatts för förtryck och nedlåtande behandling.
”Regeringen och jämställdhetsminister Mona Sahlin har för snäv syn på jämställdheten, prioriterar fel frågor och riskerar att misslyckas med de stora frågorna om jobben och ekonomin som är avgörande för jämlika villkor mellan män och kvinnor.” Den salvan kom från två av socialdemokratins frontfigurer, LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin och s-kvinnors ordförande Nalin Pekgul på Dagens Nyheters debattsida.
Läget för jämställdheten och kvinnorna kan tyckas dystert. Ändå har mycket hänt sedan den förra jämställdhetsvågen på 60–70-talet. Det är framför allt när kvinnorna får arbete, egen lön och ekonomiskt oberoende som jämställdheten kan öka. Ändå kvarstår de gamla mönstren på arbetsmarknaden, likaväl som i samhället i stort och i hemmen.
Gudrun Schyman pekade i sitt beramade ”talibantal” 2002 på orsakerna: ”Det är samma norm, samma struktur, samma mönster som upprepas i talibanernas Afghanistan som här i Sverige”, sa hon.
Reaktionerna blev våldsamma, många kände sig kollektivt kränkta. I dag blir få lika upprörda.
Kanske känns debatten om makt, genusperspektiv och underordning fortfarande exklusiv och främmande för många som lever i en verklighet där jämställdheten släpar efter.
Den radikala debatten behöver för den skull inte stå i motsatsställning till det vardagsnära jämställdhetsarbetet. Det ena förutsätter det andra.
Jag kan känna igen Wanja Lundby-Wedins och Nalin Pekguls kritik från min egen rödstrumpeperiod på 70-talet. Då var kritiken också hård mot att arbetarklassens kvinnor, ”vanliga” kvinnors villkor, inte stod i fokus utan att debatten var för snäv och handlade om medelklasskvinnornas privilegier.
Jag tror att jämställdhetsministrarnas problem då som nu är att de inte styr över den jämställdhet som ”kostar pengar”. Löner, arbetstider, arbetsmiljö, föräldraledighet, fortbildning, karriärmöjligheter, hemarbete, ansvar för barn och gamla – över villkoren för detta styr arbetsgivare och fack, arbetslivsministrar, finansministrar, socialministrar och våra värderingar grundade i åldriga maktstrukturer.
Lönefrågor, arbetstider och föräldraledighet är ingenting som jämställdhetsminister Mona Sahlin eller hennes föregångare struntar i. Sahlin får bara inte gehör bland ministerkollegorna i regeringen eller från riksdagen. De vill styra över ”sina” frågor.
Många har mycket att sopa upp framför egen dörr i jämställdhetsarbetet.