Vi har mycket att lära av Philip Seymour Hoffman
Jag blev förtvivlad av beskedet, ja förtvivlad, det var något speciellt med Philip Seymour Hoffman. Och jag var inte ensam. Det var fint att se hur alla hyllade honom i veckan.
Hoffman, 46, var många människors favoritskådespelare.
Jag tror att det beror på att han alltid var på förlorarnas sida. Han spelade nästan bara losers.
Loser är ett vitt begrepp. Det finns losers på olika nivåer. Vi är alla losers på något vis, alla har vi sår i själen. Det är inte självklart att en arbetslös kvinna i Hudiksvall mår sämre än rik bankdirektör i Göteborg, men strukturellt är det vanligast.
Vissa tillhör svagare samhällsgrupper än andra. Vissa upplever förtryck oftare än andra.
Ingen spelade de svaga, de utsatta, de udda, de knäppa, de desperata eller de sjuka med så stor empati som Hoffman. Han förklarade hur världen ser ut för människor som inte anses passa in, kanske inte ens av dem själva, som Scotty J i ”Boogie nights”, den bisexuelle killen som avskydde att han var kär i Mark Wahlberg.
Till och med när han gjorde komedi med Ben Stiller i ”… Och så kom Polly” fyllde han karaktären med svärta, en svärta som gjorde att vi begrep och förlät arrogansen. Han var ju bara ledsen för att karriären var över.
”I just sharted”.
Från ”En kvinnas doft”, där han spelade gräslig brat under press av sin rike far, via transan i ”Flawless”, bensinsniffaren i ”Love Liza” fram till den brutne sektledaren i ”The Master” gav han trasiga människor liv, själ, bredd. Han förklarade dem åt oss.
Han var på deras sida. Och de är vi.
Även när han spelade den legendariska rockjournalisten Lester Bangs i ”Almost famous” hittade han en loser-ingång. ”I’m always home. I’m uncool”.
Ingen människa är en stereotyp, och Hoffman påminde oss ständigt om det. Därför älskade vi honom.
Den enda minoritet han inte skildrat på film är en person med mörk hudfärg, men tids nog hade han säkert lyckas med det också, briljant som han var.
Nu dog han i stället, med en heroinnål i armen. Självklart dog han så. Andra sätt att dö hade varit fel roll för Hoffman, out of character. Trots all sin framgång, trots en Oscar för rollen som den homosexuelle alkoholisten och mästerförfattaren Truman Capote, var han en plågad man. Han försökte undkomma smärtan i att leva, men insjuknade i missbruk.
Hoffmans livsgärning är viktig att komma ihåg. Förståelse och acceptans för de utsatta är viktig att alltid bära med sig. Vi måste alla kämpa mot våra fördomar, vårt arv, och göra vårt bästa för att inte bidra till orättvisor. Då byggs ett samhälle som det är lättare att trivas i.
Och den som hellre fördömer och ser ner på svaghet bör tänka taktiskt och rädda sitt eget skinn för, som Bob Dylan sjöng, the losers now will be later to win.
När dagens förlorare blir vinnare är det klokt att befinna sig på rätt sida. Men så tänkte inte Hoffman. Han såg varje människas värde utan cynism, han personifierade tolerans. Vila i frid, älskade Phil, du gjorde skillnad.