11/9 – en sorgens och vredens dag

Ronald Reagan hann bygga en konservativ utopi. Han kallade den bibliskt ”den lysande staden på en kulle (the shining city upon a hill)”. För fyra år sedan brann staden och dess mest lysande byggnadsverk bombades till ruiner.

En annan amerikansk stad har slutat lysa. New Orleans har sjunkit som ett slags Atlantis.

Några hann klättra upp till staden på kullen. De var vita och välbeställda. Nedanför sköljdes svarta, fattiga bort av de förorenade vattenmassorna. I en av de stadsdelar som sjönk allra först var befolkningen till 98 procent svarta. En tredjedel av dem levde i svår fattigdom.

”Brownie, du gjorde ett helvetes fint jobb”, sa George W Bush till Michael Brown, misslyckad chef för Fema, en av de odugliga krismyndigheterna. I ett av sina första uttalanden påminde sig presidenten att han i sin ungdom festat hårt i New Orleans.

”Underbart”, skriver den evige kolumnisten Jimmy Breslin i Newsday: ”Om Bush hade försökt gå femtio meter kunde han ha snubblat över någons döda svarta mormor, dold under en filt.”

New Orleans har förvandlades till ett Haiti, skriver Breslin.

Den dagsaktuella FN-utredningen om världsfattigdomen visar fram statistiska serier över u-landsfattigdom i USA. Haitifenomenet.

George W Bush har bett USA-medborgare om bidrag till Röda Korset och Frälsningsarmén. Breslin igen: ”Så enastående. Hans regering sänder miljarder och åter miljarder till sin militärpersonal i Irak, så att de kan skjuta sönder och samman Fallujah för tredje eller fjärde gången.”

Ännu har jag inte hört om huset på 624 Pirate’s Alley i New Orleans har flutit bort. På den adressen bodde Nobelpristagaren William Faulkner i sin ungdom. I dag vårdas huset av Faulknersällskapet. Jag erinrar mig några av titlarna på Faulkners mäktiga romaner från amerikanska Södern: ”Stormen och vreden” och ”Medan jag låg och dog”. Som exakta dagskommentarer.

Varje år ordnas en litteraturtävling: bästa nyskrivning av en Faulknerroman. Årets vinnande text ”Stormen och regeringen – Faulkner i Vita huset”– är en parodi på Stormen och vreden. George Bush förvandlas till romangestalten Benjy. Inte heller han någon skarp tänkare.

New Orleans, den gamla kulturstaden, avslutade årets franska filmfestival med filmen ”Paradisets barn”.

Samtidigt som en stor del av världen i dag med sorg påminner sig den fjärde årsdagen av de makabra terrormorden i USA, kommer en mycket märklig bok. En vetenskaplig grupp kring den franske (svårslagne) islamkännaren Gilles Kepel har på bortåt 500 sidor analyserat al-Qaidaledarnas tal och texter: ”De är svaga och närmast debila”, sammanfattar Kepel. Vi andra har kanske varit mer upptagna av terrornätets bomber än dess språkliga konstruktioner.

I en jämförelse mellan de fyra främsta al-Qaidaledarna faller bin Ladin ut som den uslaste förkunnaren. Han talar främst med hjälp av djurmetaforer. Fienden är varg eller krokodil. Amerikanerna jämförs med gräshoppor och blodiglar. Torftigheten och slagorden gör bin Ladin till en medieikon, analyserar Kepel.

Allt han säger från sin grotta, eller var han kan vara, är som videoclips, korta slagkraftiga och med omedelbar global räckvidd. Tv och internet distribuerar budskapen, fyllda av lättfattliga blodiga uppmaningar: ”Sätt i gång anfallet mot Satans amerikanska trupper och Djävulens anhängare ? ge dem en läxa.” al-Qaida behöver ingen fysisk bas utan en tribun, från vilken hans budskap når alla världens hörn.

”Den första politiska rörelsen, född utanför Gutenbergs galax”, säger en av de franska experterna.

Man bör vara skeptisk till superteknologi och globalisering.

Jag vandrar de få stegen från min bostad till Anna Lindhs grav på Katarina. Hon hade vänner i den amerikanska maktapparaten: Colin Powell och Madeleine Albright. Hon slog sig ner under ett porträtt av ayatolla Khomeini för att samtala med härskarna i Iran. Anna Lindh trodde hela sitt korta liv på dia-log och tolerans. Så sorgligt otidsenligt, bara två år efter hennes död.

Följ ämnen i artikeln