I Reinfeldts spegelvärld
”Han lät som en nyfrälst sosse som hade sett verkligheten för första gången”
Solen sken i Almedalen. På scen stod Fredrik Reinfeldt, statsministern. Han hade rest. Han hade lyssnat. Han hade träffat människorna och han ville dem så väl. Kvinnorna, invandrarna, ja till och med tulltjänstemännen.
Han lät som en nyfrälst sosse som hade sett verkligheten för första gången. Klassamhället till och med! Nu skulle här vittnas.
Pratade om fredagsmys
Han hade träffat taxichaffisar i Eskilstuna, poliser i Malmö, busschaufförer i Uddevalla. Han hade insett vikten av trygga jobb, och att det är kvinnorna som bär välfärden.
Och han briljerade med att prata om fredagsmys, den folkligaste av alla markörer.
Det var ett smart tal. Fredrik Reinfeldt vill vinna tillbaka de mittenväljare som har bytt till Löfven, och då är alla medel tillåtna. Till och med att språktesthåna alliansens mobboffer Folkpartiet – till allmänt jubel. Och att gå i opposition mot följderna av sin egen politik.
Problemet är bara att i verkligheten, där utanför Almedalen och den nymoderata spegelvärlden, är arbetslösheten efter sex år med Reinfeldt högre än när han tillträdde. Trots 80 miljarder i jobbskatteavdrag har andelen sysselsatta gått ner. Och regeringens slakt av a-kassan har med kirurgisk precision slagit mot just de deltidsarbetande kvinnor Reinfeldt har träffat på sina många resor. Två av tre som blir arbetslösa har inte längre rätt till a-kassa.
Priset är minskad trygghet
I verkligheten polariseras svensk arbetsmarknad. Den grupp ”samhällsbärare” som Fredrik Reinfeldt talade om jobbar ofta i otrygga visstidsanställningar. En av tre LO-kvinnor måste be om lov för att gå och kissa.
I verkligheten har de människor som Reinfeldt utmålade som hjältar betalat Reinfeldts jobbskatteavdrag med minskad trygghet.
Ignorerar verkliga problem
Fredrik Reinfeldts stora nyhet var att bjuda in arbetsgivarna och facket till samtal om ungdomsarbetslösheten, och det lät ju bra. Om det inte vore för att arbetsgivarna i sex års tid utmålats som ”särintresse” och LO:s krav konsekvent ignorerats.
Samma dag kritiserade LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson och Svenskt Näringslivs Urban Bäckström gemensamt statsministern för att ignorera de verkliga problemen – bristen på investeringar i infrastruktur, den kortsiktiga energipolitiken, för små satsningar på forskning.
Fredrik Reinfeldt höll ett hyggligt tal om ansvar och vad Sverige behöver. Det hade säkert funkat i valrörelsen 2006.