Titta alltid efter dem som hjälper
Tragedin i Syrien är framförallt ett bittert nederlag för FN.
I fredags var det 70 år sedan den judiska motståndsrörelsen i Warszawas getto påbörjade sitt på förhand dömda uppror. De visste att de fordon som kom för att tömma gettot inte deporterade dem till arbetsläger, utan till dödsläger.
De ville välja ett annat sätt att dö.
Mot tyska stridsvagnar, artilleri och giftgas hade de revolvrar, gevär och molotovcocktails.
Trots det tog det en månad för tyskarna att slå ner upproret.
Samtidigt höll USA och Storbritannien toppmöte på Bermuda. Hur skulle man hantera den judiska flyktingströmmen från Europa? Vad skulle man göra när de flyende judarna blev fler? En av delegaternas många rädslor var att Hitler faktiskt skulle öppna de ockuperade delarna av kontinenten och låta judarna fly.
En sådan flyktingflod ville man verkligen inte behöva hantera.
Under konferensens andra dag ankom då ett budskap från en underjordisk polsk radiostation.
”De sista 35 000 judarna i Warszawas getto är dömda till döden. I Warszawa hörs åter öronbedövande skurar av skott. Människor mördas. Kvinnor och barn försvarar sig med sina bara händer. Rädda oss ... ”
Sedan slocknade radion.
Förintelsen är unik till sin natur och till sin ondska. Den kan inte jämföras med annat. Vad som däremot inte är unikt är vår reaktion på andras lidande.
Vi finner det chockerande hur delegaterna i Bermuda kunde få ett meddelande som det ovan uppläst för sig och samtidigt inte höja flyktingkvoten till USA.
Samtidigt: när har den pågående slakten i Syrien orsakat rubriker i Sverige det senaste året?
När Sverigedemokraterna har varnat för flyktingströmmar.
Massakrerna har flyttats från förstasidor till notiser. Blivit ett bakgrundsbrus som det har gått att bortse från.
Och vi har alla gjort det.
Aftonbladets Kenan Habul och Magnus Wennman har i veckan rapporterat från ett syriskt flyktingläger i Jordanien. Barn som lemlästats, barn som stympats och barn som aldrig kommer att kunna se igen.
Detta pågår på andra sidan Medelhavet.
Regimen attackerar urskillningslöst civilbefolkningen i byarna, rebellerna begår också övergrepp mot civila och extrema grupper som al-Qaida får allt större inflytande.
En rapport till FN:s säkerhetsråd som läckte beskriver helvetet. ”Städer som ser ut som Berlin 1945”, massakrer, 60 000 dödade, en miljon flyktingar. De som förstår sig på den här typen av frågor säger att det inte finns någon militär lösning som inte också kommer att förstöra
Syrien. Syrierna kan själva inte starta en fredsprocess, deras grannar kan inte hjälpa dem och kvar finns bara det internationella samfundet.
Problemet är att detta samfund är splittrat.
Tragedin i Syrien är framförallt ett bittert nederlag för FN.
Det har hållits många högtidstal om Warszawaupproret denna vårvecka. Om mänskliga rättigheter, övergrepp och ”aldrig mer”. Samtidigt gör situationen i Syrien det smärtsamt tydligt att världen 70 år senare inte är beredd att skydda dessa värden när de hotas. Diplomater pratar och politiker berättar hur komplicerat det är. De har säkert rätt.
Men oavsett allt: vi måste skämmas för vårt kollektiva misslyckande att hjälpa Syriens folk. Även Sverige stoppade i slutet av 2011 EU-sanktioner mot Syrien för att Ericsson har affärer där. Carl Bildt backades än en gång upp av Socialdemokraternas Urban Ahlin.
Ibland spekulerar man kring hur annorlunda andra världskriget hade utspelat sig i dagens medievärld. Man tänker sig då att om vem som helst hade kunnat följa Warszawaupprorets döende minut för minut över nätet, inte via ett meddelande från en underjordisk radio uppläst för delegater, då hade omvärldens reaktion varit annorlunda. Förintelsen hade medan den inträffade varit något annat än lösa artiklar och notiser, vilket den exempelvis i hög grad var i New York Times.
Men att vi kan följa utvecklingen i Syrien i realtid i alla kanaler verkar inte öka vårt engagemang.
Förintelseöverlevaren Elie Wiesel har skilt på ”information” och ”kunskap”. Vi kan ha information om att något pågår men det betyder bara att det finns uppgifter. En neutral rapport om ett visst antal döda som egentligen inte säger så mycket.
Fakta sparkar i dessa sammanhang inte.
Kunskap är däremot information som en människa har tagit till sig, krönt med en moralisk dimension. Det är därför något som kan bli en uppmaning till handling.
Och det är detta som journalistiken måste bidra med.
För vi vill väldigt gärna titta bort. Det är för mörkt. För hemskt. För nära och därför säger vi att det är långt borta. Hellre anordna publicistklubbsdebatter där uppburna svenska journalister får prata om att de tycker att de inte får prata i Sverige.
Någon sa till mig att om ett barn kommer till dig och är upprört över hemska bilder från krig eller katastrofer i tidningen ska man lära det att titta efter människorna som hjälper. I nästan alla bilder från mänsklighetens mörkaste stunder finns det nämligen alltid, någonstans i utkanten, någon som hjälper andra.
Dessa människor hör samma myter, samma hat och samma lögner. De ser samma skillnader på grupper men de väljer att ignorera dem.
De känner samma rädsla för det främmande men de agerar inte på den.
Titta alltid efter dessa människor. Och titta aldrig bort.