När moralpaniken drabbade Sverige
Den natten handlade allt om kärlek.
Jefferson Airplane stod på högsta volym: ”Don’t you want somebody to love, don’t you need somebody to love.”
I mitten dansade Thomas med händerna över huvudet. Alla skrålade med i texten. Ute i köket låg kräftskalen i röda högar, glädjeruset var högt i den trånga sommarstugan och Thomas var lyckligast av alla.
Det har gått nära nog 30 år sedan jag var på den där kräftskivan ute i Roslagen. Det var natten Thomas kom ut ur garderoben. En drygt 30-årig tjänsteman i kostym, en kompis som aldrig hittat någon tjej.
Men som det skulle det visa sig, inte heller ville ha någon tjej. På kräftskivan berättade han om sin kärlek till en jämnårig man.
30 år senare läser jag Jonas Gardells bok ”Torka aldrig tårar utan handskar” och inser att hans berättelse börjar i samma tid som vår kräftskiva.
De första åren på 1980-talet var de lyckliga åren. Homosexualiteten var inte längre klassad som en sjukdom. Den stora homosexutredningen pågick och uppdraget var att undanröja all diskriminering mot homosexuella. Det här var åren då många av mina kompisar klev ur garderoberna.
Thomas kunde äntligen gå hand i hand med sin nya kärlek, precis som Rasmus och Benjamin gick längs Hornsgatan i Jonas Gardells bok.
Men sedan läser jag om de första rapporterna som kom från USA 1982: ”En mystisk lunginflammation som bara drabbar homosexuella.”
Året därpå vände allting. Den nionde augusti 1983 avled den första mannen i aids på Roslagstulls sjukhus i Stockholm. Rädslan för ”bögsjukan” spred sig blixtsnabbt. Kunde man gå på samma toalett, ta någon i hand? Varför inte isolera de aidssjuka i särskilda samhällen?
Tro mig, jag jobbade på den här tidningen under den värsta aidshysterin och många läsare hörde av sig och var rädda för att överhuvud taget röra sig ute i samhället.
Politikerna spädde på paniken. I riksdagen antog den socialdemokratiska majoriteten en lag som förbjöd manliga möten på så kallade
bastuklubbar. De som bröt mot lagen skulle i normalfallet straffas med fängelse.
Nu fanns det inte särskilt många bastuklubbar, men regeringen Carlsson hade i varje fall gjort en sexualmoralisk markering. Män fick inte ligga med varandra hur som helst.
I dag är bastuklubbslagen avskaffad, men Sverige har fortfarande en av världens hårdaste hiv-lagstiftningar trots att smittan i dag är ett kroniskt tillstånd och ingen dödlig sjukdom.
Hur det gick för Thomas?
Ja, han smittades och dog av aids i mitten av 1980-talet. Stigmatiserad av en omvärld som drabbats av moralpanik.
Jonas Gardell skriver om kärlek, men påminner oss om det samhälle som lät rädslan regera.