Sverige utan hopp är ett farligt land
25 mars 2016. Kris
Det känns som en evighet sedan barnvagnspromenaderna i Quartier Européen i Bryssel. Ett tag hade vi lägenhet nära Merode, två stationer från Maelbeek där terroristerna slog till i tisdags.
En bottenlös sorg dominerar på sociala medier, ”min stad” trendar och ”älska Bryssel”.
Terroristerna fyllde bomberna med spikar för att skada människor extra mycket, under rusningstrafik på platser där tiotusentals passerar varje dag.
I tisdags satt jag klistrad vid datorn. Mobilnätet var överbelastat men via Facebook och Twitter kunde jag följa hur vän efter vän anmälde att de var i säkerhet. Precis så kommer det se ut den dag Stockholm, Göteborg eller Örebro är måltavla, tänkte jag. Det var surrealistiskt.
För vad gör vi i mötet med den absoluta ondskan?
Berättar att vi själva är säkerhet. Gråter, kanske. Frågar oss om någon vän eller älskad är dödad eller skadad. Och känner hat.
Sverige upplever just nu en auktoritär vändning inom politik, media och samhällsdebatt.
Sven-Eric Liedman är professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet.
– Jag blev ju politiskt medveten först efter andra världskriget och kan inte säga att jag varit med något liknande omslag i debatten under min livstid, säger Sven-Eric Liedman.
I debatten vävs flyktingkris och terrorism samman som ett yttre hot mot Europa. Men rädslan har djupare rötter.
– Det finns en kolossal hemlöshet i den nya värld som breder ut sig. Nationen blir en slags trygg hamn som människor söker sig till. En längtan tillbaka till en värld som ingen har upplevt, säger Liedman.
Samtidigt finns historiska paralleller, särskilt till perioderna före första och andra världskriget. Nationalismen ökade, syndabockar utsågs och vreden riktades nedåt i stället för uppåt. Socialdemokrater och liberalerna klarade inte att hålla emot.
1997 kom Sven-Eric Liedman ut med boken I skuggan av framtiden (Albert Bonniers förlag) om modernitetens idéhistoria. Hans tes är att det vi kallar ”upplysning”, vår hyllade modernitet, i själva verket kan delas upp i två delar, hård respektive mjuk. Den hårda handlar om teknik, administration och naturvetenskap, den mjuka om etik, religion, politik och konst.
Vi vill gärna tro att det ena leder till det andra, att ny teknik och växande ekonomi ger demokrati och civilisation. Men det gör det inte alltid. Just nu går den hårda och mjuka upplysningen inte bara i otakt, den mjuka går bakåt.
De islamistiska terroristerna eftersträvar den senaste tekniken, helst massförstörelsevapen, men vill vrida den politiska och religiösa klockan tillbaka till 600-talet. I västvärlden, Kina, Indien och Japan står nationalismen för bakåtsträvandet.
Sven-Eric Liedman tycker sig se hur många i det intellektuella Sverige, författare, journalister, kulturpersonligheter, akademiker nu vacklar.
– Det borde finnas en helt annan uppslutning kring de demokratiska grundvärdena, säger han.
I dag på långfredagen befinner vi oss på vår kulturs traditionellt lägsta punkt, vårt ”ground zero”. När Jesus dör på korset sänker sig mörkret över världen. Men sorgen blir till glädje och livet får sista ordet.
Att fira vårens och livets ankomst efter den mörka tiden har urminnes rötter, människan kan inte leva utan hopp.
Var finns hoppet nu?
– Vi lever i en tid när marginalerna marginaliserar mitten, säger Antje Jackelén, ärkebiskop i Svenska kyrkan. Det framställs ibland som en kulturkamp, men så behöver det inte vara.
För Antje Jackelén finns ett större ”vi” att ta fasta på. Värderingar som är gemensamma för kristna, muslimer och alla andra, om människovärde och sammanhållning. Samtidigt är hon besviken.
– Europeiska unionen växte fram ur ”aldrig mera krig” innan det blev ett ekonomiskt projekt. Det är smärtsamt att se hur EU nu inte agerar enligt sina värderingar, säger Jackelén.
Svenska kyrkan har försökt ta sin del av ansvaret, både här och i konfliktområdena. 2015 anslog man 15 miljoner extra för att hjälpa flyktingar, 2016 ligger summan på 75 miljoner. Men myndigheterna är ofta tröga.
– Vi står med famnen full av möjligheter men slår huvudet i reglernas betongväggar, säger Jackelén.
Svenska kyrkan är, tillsammans med övriga kristna samfund, starkt kritiska till skärpningarna av flyktingpolitiken. Samtidigt efterlyser man en starkare möjligheter för folkrörelserna att bidra till ett bättre mottagande och integration.
– Jag tycker vi ska ställa frågan hur vi bäst uttrycker vår medmänsklighet, säger Antje Jackelén, ingen kan i längden bevara sin värdighet när grannen förlorar sin.
Om Sven-Eric Liedman undrar vart de intellektuella tagit vägen behöver ingen ställa samma fråga om civilsamhället. När myndigheterna började prata om ”systemkollaps” stod redan engagerade människor i gula reflexvästar på tågstationerna och bredde smörgåsar.
De smörgåsarna är hoppet.
Det är dem vi kommer att vara stolta över efteråt.
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.