Jag är fyrtiotalist och därmed ett hot
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-12-07
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Jag är ett hot. Hotet mot barnfamiljerna, mot dem som vill ha jobb och gå uppåt i karriären. Hotet mot välfärden, mot statsfinanserna, ja mot själva framtiden. Jag är nämligen 40-talist.
Personligen har jag fått nog av hackandet på oss 54- till 63-åringar som påstås ha åkt gräddfil hela livet. Vi fick alla livschanser och tillskansade oss de bästa av alla ekonomiska fördelar. Vi får de högsta pensionerna och nu när vi är som bäst stadda i kassan, har vuxna barn och inga utgifter, vill vi dessutom ha skattesänkningar som gynnar just oss, påstås det.
Skitprat. Fyrtiotalisterna har precis som föregående generationer varit med och byggt upp det här samhället. Visserligen inte med samma stora uppoffringar och hårda slit som våra föräldrar, men dock. Vi behöver alls inte profitera i framtiden heller. Vi kan betala för oss.
Vi fick en bra start, visst. Alla kunde få jobb efter skolan, en chans så god som någon. Sedan dess har vi varit med under de höga marginalskatternas tid och bidragit till att finansiera dagis åt alla, utbyggd föräldraförsäkring och nu maxtaxa åt både barn och äldre. Vi var med och finansierade utbyggd gymnasieskola, regionala högskolor, personliga assistenter för handikappade, subventionerad tandvård,världen högsta bostadsstandard – också för studenter och barnfamiljer, it, bredband, bättre vägar och Jasplan.
Jag ska sluta dra exempel men lite perspektiv på nu och då kan man ändå kräva. In i sextiotalet när vi blev stora fick man fortfarande betala en del studielitteratur och terminsavgifter på vägen till studenten. Studielånen gav inte heller då utrymme för något liv i sus och dus. Det rådde samma skriande brist på studentbostäder då som nu. Vi bodde ofta i inackorderingsrum, ibland i så kallade studentrum utan vatten och avlopp annat än i trapphuset och med dass på gården. (Jo, det är sant, jag bodde så själv i Lund.)
Föräldraförsäkingen var kort, dagis var ingen rättighet och att ordna barnomsorgen var ett trauma för de flesta. Förståelsen för småbarnsföräldrarnas behov var inte utbredd, för skiftarbetare till exempel återstod inget annat än att gå om varandra i olika skift. Fattigpensionärerna var i majoritet.
Det är härligt att samhället blivit bättre. Det känns bra att så stor andel av oss 40-talister fortfarande jobbar och kan betala skatt och bidra. Och jag tycker att vi ska betala mer för att lätta de bördor vi kommer att lägga på barn och barnbarn om 10, 20, 25 år. Varken arbetskraften eller de ekonomiska resurserna kommer att räcka när vi som är så många behöver service, äldreomsorg och vård. Arbetskraften får andra fixa men de ekonomiska resurserna finns det lösningar på. Riksförsäkringsverkets generaldirektör Anna Hedborg bryr sig inte enbart om småbarnsföräldrar och jämställdhet, utan också om livet för oss blivande pensionärer. På Dagens Nyheters debattsida kunde man för två år sedan läsa ett intressant förslag.
”Inför snabbt en obligatorisk äldreomsorgsförsäkring. Då skulle 40-talisterna få betala största delen av sin egen äldreomsorg. Med en sådan försäkring skulle medborgarna veta att de har rätt till god äldreomsorg till en kostnad som de klarar”, skrev Hedborg.
Det är en klok tanke. Jag skulle gärna betala redan nu för att veta att jag är garanterad service och omsorg den dag jag behöver. Äldreomsorg är i dag ingen rättighet. Kommunerna har en skyldighet att ta hand om alla sina invånare men vilket bistånd, vilket anständigt eller torftigt liv jag får, avgör kommunen, kommunens ekonomi och konjunkturen. Det känns inte särskilt tryggt.
Den generella välfärden bygger på omfördelning över livet och mellan generationer. Det är ett överlägset välfärdssystem. Men när vi 40-talister nu är så många, har råd och vill ha ett bra liv också på ålderns höst, vore det skönt att betala – göra sin plikt, kräva sin rätt – och slippa hota barnfamiljerna.