Sarkozy främmande för de Gaulles Europa
Förra veckan drog en halv miljon demonstranter genom de franska städerna. De två största fackliga centralorganisationerna protesterade mot högerregeringen, som skrivit om arbetstiderna utan att ens konsultera facket.
Papperslösa, som kan mätas till 600 000, har under våren strejkat som protest mot förestående massutvisningar. CGT, den största fackliga rörelsen har solidariserat sig med ”les jetables”– de utkastningsbara. Ministern driver dock på, ansvarig som han är för departementet för ”den nationella identiteten.”
Offentliganställda har mobiliserat mot regeringens nedskärningar, främst bland lärare. Elvatusen tjänster ska bort. Regelmässigt blir det de fattiga förorterna som får se sina skolor än mer nedrustade. Ytterligare ammunition till den socialt explosiva miljön. Nyligen dödades ännu en tonåring i den svårt utsatta parisiska periferin.
Det fattiga Frankrike är främmande för Nicolas Sarkozy, vald till president för att rensa upp i underklassen och inriktad på att premiera sina nära vänner inom industri-, finans- och mediekapital, länge hans grannar i rikemansgettot Neuilly. Presidentens flotta utlandssemestrar har regelmässigt betalts av Vincent Bolloré, en av världens rikaste män.
Sarkozy är i formell mening efterföljare till Charles de Gaulle. Arvtagaren, som gärna exponerar både sitt extravaganta kärleksliv och sina välgymnastiserade vadmuskler, står dock främmande för gaullismens inkluderande klassperspektiv.
Det är överhuvudtaget svårt att finna spår av den gamle generalen och motståndskämpen hos Sarkozy, på språng att ta över EU:s ordförandeskap.
Hos de Gaulle fanns en djup skepsis till USA:s anspråk på världsdominans. Sarkozy däremot har odlat vänskapen med George W Bush, inte bara för att bådas impopularitet slår alla tidigare rekord. Sarkozy omfattar (oftast) idéerna för den anglosaxiska kapitalismen, så främmande för gaullismen. Medan de Gaulle kritiserade USA:s Vietnamkrig, skickar hans efterträdare fler soldater till Afghanistan och antyder stöd för bomber över Iran. Sarkozy lovar att åter stiga in i Natos militära kommando; det som för drygt fyrto år sedan övergavs av de Gaulle. Fast det franska bidraget kan bli blekt, presidenten har nämligen nyligen utfärdat order om att skära bort 54 000 franska officerare.
de Gaulle lovade ett de gemensamma nationernas Europa, från Atlanten till Ural. Sarkozy säger, i praktiken, nej till ett EU som inkluderar Turkiet. Han vill däremot bygga på ett gemensamt europeiskt försvar även om han vill sköta sina kärnvapen på egen hand.
Annars ska det franska ordförandeskapet främst inriktas på kamp mot invandringen: hårdare tag mot papperslösa, mer utkastning, mer av gränskontroller, kanske med hjälp av dna-test. Ett medel Sarkozy rekommenderat för att kontrollera att flyktingmödrar verkligen fött de barn som följer med dem.
De franska socialisterna, som börjar repa sig, kallar det franska ordförandeskapet förlorat för EU. Det sociala underskottet permanentas, säger vänstern.
Det var länge sedan franska ledare höll fram parollen: För ett socialt Europa.
”Europa måste bli socialt annars blir det aldrig verklighet”, sa president Mitterrand. Det var på den tiden fransmännen röstade ja till Europa.