Man kan inte äga ett barn, Ivar Arpi
Låt inte ålderdomliga familjeideal komma tillbaka
”Vid alla beslut som rör barn ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa.” Det är tredje paragrafen i FN:s barnkonvention, som numera är svensk lag.
Barn har rätt att gå i skolan, och kan inte tvingas till arbete eller giftas bort. Staten har en skyldighet att skydda barnet från våld, vanvård och sexuella övergrepp.
Men trots barnkonventionens löften, så faller barn fortfarande illa världen över. Också i Sverige.
Lilla Hjärtat-fallet väckte debatten
I januari 2020 hittades treåriga Esmeralda (”Lilla Hjärtat”) död i sin bostad i Norrköping. Modern var missbrukare och fadern dömd för grovt vapenbrott, och flickan hade omhändertagits och placerats i familjehem. Men de biologiska föräldrarna överklagade beslutet och återfick vårdnaden.
Lilla Hjärtats tragiska död ledde till att lagen sågs över. Enligt ”Lex Lilla Hjärtat” ska barnets bästa väga tyngre när man omprövar en tvångsplacering av ett barn.
Fallet har också gett inspiration till den litterära gestaltningen För barnets bästa av Anna Welin.
När ett barn tvångsplaceras ställs barnets rätt till skydd och omvårdnad mot dess rätt att inte skiljas från sina föräldrar. Besluten kan inte fattas av enskilda tjänstemän, utan bara av socialnämnden.
Hallandsbarnen isolerades
Den 19 maj skrev Lovisa Arvidsson på denna ledarsida om ett fall i Halland som först skildrats av Dagens Nyheter. Varken barnavårdscentralen, sjukvården eller tandvården hade varit i kontakt med barnen på flera år, och det yngsta barnet hade inte ens registrerats som fött. Inget av barnen gick i skolan. Och trots flera orosanmälningar fick socialtjänsten inte komma in och se hur barnen hade det.
Eftersom det är ett individärende så är detaljerna sekretessbelagda. ”Men det är ett hemskt fall, så mycket kan jag säga”, säger socialnämndens ordförande. Och när beslutet kom om att tvångsplacera barnen – fem år efter den första orosanmälningen – så gick familjen under jorden.
Men för högerdebattören Ivar Arpi är det inte föräldrarnas beslut att isolera barnen som är problemet, utan samhällets krav på föräldrarna. Arpi frågar sig ”När började staten äga våra barn?”. Liknande tongångar har hörts i den internationella desinformationskampanjen mot svensk socialtjänst.
Barn är individer med rättigheter
Men poängen är att ingen kan äga ett barn. Barnet är en individ, med egna rättigheter.
Föräldrarna ansvarar för att ge barnet en trygg uppväxt. Om föräldraförmågan brister försöker samhället stötta familjen. Först när andra möjligheter är uttömda prövar man om barnet kan få bättre uppväxtvillkor på annat sätt.
Det finns många brister i dagens socialtjänst. Bland annat behövs det fler jour- och familjehem för utsatta barn.
Fler barn behöver skyddas från dåliga föräldrar.