Tanka Herculesplanen och hämta dem, Löfven
Ingen som sett bilden på den döda syriske pojken Alan, 3, kommer att glömma. Han bar röd tröja, kortbyxor och små gympaskor. Alan är en av minst 2 500 flyktingar som dött på Medelhavet i sommar. FN räknar med ytterligare minst 25 000 drunkningar i år.
Att de drunknar är ingen slump, något som råkar hända eller som bara beror på tyranner som Syriens president Bashar al-Assad eller terrorsekten IS.
Det är en politisk handling.
Detta är något vi bestämt.
”We could be you”, sa en syrier på tågstationen i Budapest i veckan. Eller så sa han ”You could be us”, bägge är lika sant, men det tycker inte vi här i värmen. Vi minns inte att för bara en mansålder sedan var det vi som behövde fly. Min far var en av dem. Då tog Sverige emot honom. I dag tar Finland emot så få de någonsin kan, liksom övriga Europa.
I Sverige är vi relativt generösa. Sverige blev först i EU, i september 2013, med att erbjuda alla syrier som kommer till Sverige permanent uppehållstillstånd.
Det var fagert. Problemet är att de inte kan resa hit. Det finns inga lagliga vägar. Det är som att lova en fyraåring godis men säga att du måste själv gå till affären. Risken är stor att barnet inte kommer fram, om det ens vågade ge sig ut på livsfarliga gator.
Därför tvingades Ahmad och Jihan, som Svenska Dagbladet berättat om, betala sina livs besparingar på 20 000 euro till smugglare i stället för att köpa flygbiljetter och landa med pengar på fickan i Sverige.
Det finns inget perfekt flyktingmottagande, men det finns inget som är perfekt. Vi lever i en globaliserad värld där vi förväntar oss att få resa var vi vill när vi vill, medan vi själva bygger murar. Det är moraliskt ohållbart, särskilt vid en humanitär katastrof. Världens kris är vår kris.
Det är, som Fredrik Reinfeldt sa, dags att öppna våra hjärtan. Vi kanske måste offra något, på riktigt. Vi kan inte köpa oss fria.
Snälla privatpersoner som skänker så mycket de förmår, familjer som blir stödhem, Röda Korset, UNHCR, Rädda Barnen, Hoppets Stjärna och andra hjälporganisationer – fantastiska. Men katastrofen är större än så. Det här handlar om samhället, staten, Sverige, vi. Människor som flyr för livet behöver någonstans att ta vägen, inte få toalettartiklar i all evighet medan EU diskuterar transportörsansvar och höjda flyktingkvoter.
Statsminister Stefan Löfven (S) som varit genant passiv hittills, har både en möjlighet och en skyldighet att leda nu. Han kan ta stafettpinnen från Angela Merkel och visa vilket land som en gång hade en hjälte vid namn Folke Bernadotte.
Konkret: Börja med att höja Sveriges pinsamt låga årliga flyktingkvot på 1 900 personer. Sätt en nolla efter den siffran. 19 000 är det minsta vi kan göra. För fan, tanka försvarets Herculesplan och hämta dem! De vita bussarna 2015.
Vissa skulle protestera, vi vet vilka, och Sveriges 290 kommuner skulle med viss rätt gnälla för att de plötsligt fick i snitt 65 flyktingar i knät men de ska helt enkelt tvingas ställa upp proportionerligt, och synnerligen även Danderyd och Stockholms innerstad.
Naivt? Orealistiskt? Hur orealistiskt är det då inte att se hur Alan, 3, flyter upp död om och om och om igen?
Följ Aftonbladet Ledare på Facebook för att diskutera vidare och hitta andra spännande ledartexter.