Påven rasar mot den nya kapitalismen
Kritiken är mer än bara ett pr-trick
Påven har en ny spinndoktor. Greg Burke heter han. Han kommer från den kontroversiella organisationen Opus Dei, känd för den breda allmänheten från thrillerförfattaren Dan Browns fantasi.
Da Vinci-koden, länge världens mest sålda roman, framställer Opus Dei som en organisation för albinomunkar som går runt och skjuter folk. Det är svårt att få sämre press. Opus Dei sägs dock vara bra på att hantera just press.
För att inte tala om Twitter.
I en stor artikel i det amerikanska magasinet Vice får Grek Burke äran för det som hela världen pratar om: ”Franciskus-effekten”.
Den 76-årige påven är den mest omtalade personen på hela internet. Obamas hälsovårdsreform eller Kinas nya ledare kan slänga sig i väggen.
År 2013 dominerar Franciskus.
Påven är inte längre mannen i de röda skorna. Media älskar honom. Han avfärdar lyxen i Vatikanen, går runt i sina egna tofflor och bor på vandrarhem. Han twittrar, tar bilder på sig själv med smartphonen och tycker att kyrkan har varit alldeles för upptagen med underlivsfrågor.
”Säg mig, när Gud ser en homosexuell, ser han på den människan med kärlek eller avvisar han henne med ett fördömande?”
Franciskus har skickat ut ett frågeformulär till världens katoliker om ”modernt liv” och ser ut att vilja använda svaren i ett stort reformarbete av kyrkan. För cyniska förståsigpåare ser det ut som Vatikanens amerikanska spinndoktor ägnar sig åt klassisk pr.
För vad gör påven om inte följer alla regler för hur man tar organisationer ur kriser?
l Gör stort väsen av några symboler. Visa därmed att du menar allvar med att skapa förändring. Byt ut de röda skorna. Eller den gamla moderatloggan.
l Markera nytt tonläge i de frågor som länge har överskuggat allt annat du står för. Innan du gör det kommer ingen höra resten av ditt budskap. Säg att Gud inte dömer homosexuella. Eller gör avbön för Bo Lundgrens skattepolitik.
l Lyssna på dina supportrar. Skicka ut ett frågeformulär. Eller kalla till politiskt rådslag.
Så långt inget som inte en skickligare Opus Dei-variant av Per Schlingmann hade kunnat åstadkomma.
Men, är det allt?
I veckan presenterade påven ett manifest som skapade rubriker i ekonomipress över hela världen där han rasade mot den nuvarande formen av kapitalism. Vårt ekonomiska system reducerar människan till ett enda av hennes behov: konsumtionen. Vi blir till varor. Vi förlorar oss själva när vi tror att världen kan drivas på girighet och rädsla. Vi har blivit lurade av de ekonomer som säger att skattesänkningar för de rikaste ska gynna hela samhället.
Washington Post gav påven rätt i en lång bloggpost ackompanjerad av grafer och statistik. Alla var dock inte lika imponerade. The Economist surade. Tidningen drog till med det liberala standardargumentet mot alla som kritiserar marknaden: ”Hörredudu, vill du ha det som i Nordkorea?”
Argsint skrammel från allt från Sarah Palin till den italienska maffian verkar dock inte stoppa Franciskus.
Mycket tyder på att han planerar att ge sig in i miljödebatten. Påven har tagit kontakt med miljöteologen Leonardo Boff, en kontroversiell röst som tidigare beordrats med ”tystnad” av en välkänd institution som tidigare gick under namnet inkvisitionen.
Hursomhelst. Är allt detta politik, eller bara pr?
Konservativa katolska röster lutar åt att det är pr. De försöker spela ner det eventuellt revolutionära och det ligger en del i den analysen. Det mesta som Franciskus säger har varit katolicism i åratal.
Den katolska socialläran, som är vad kyrkan lär ut om samhället, poängterar just behovet av att sätta människan i centrum av ekonomin. Penningen ska tjäna oss – vi ska inte tjäna den. Det är trots allt vi – inte finansmarknaden – som är skapade till Guds avbild.
Så ja, Franciskus omtalade ekonomiska analys är inte ny.
Men det finns en skillnad. Om och om igen poängterar påven att välgörenhet inte är lösningen. Det räcker inte med att fördöma girighet och ge pengar till de fattiga. Vi måste bygga institutioner och samhällen som skapar en annan värld.
Franciskus har inte tillträtt påveämbetet och plötsligt börjat predika en ny lära. I så fall hade han kunnat gå med i SSU i stället. Men vad han har gjort under sina sju månader som påve kan inte heller förklaras med en skicklig spinndoktor.
Påven, oavsett vad man tycker om honom eller katolicismen, har fascinerat en hel värld eftersom han har ägnat sig åt ledarskap.
Vilket råkar vara en bristvara.
Vi lever i en extrem tid. Vi hotas av extrema klimatförändringar, slits isär av extrema inkomstklyftor och de extrema ekonomiska teorier som vi länge betraktade som synonymer till sunt förnuft har fallit med den globala finanskrisen.
Samtidigt kännetecknas vår tid av politiska ledare som sätter makt framför ledarskap. Man gör vad man behöver för att stanna vid makten och adresserar inte de stora frågorna. Möjligheternas fönster ska göras så litet som möjligt och politiken till en fråga om abstrakt ”förtroende”. Angela Merkel, David Cameron och Fredrik Reinfeldt har alla gjort visioner till ett fult ord. Samtidigt har stora delar av det hopp som projicerades på Barack Obama gått upp i drönarkrig och kongresskrångel.
En ledare behöver inte uppfinna nya idéer, kasta ut hela regelboken eller formulera nya doktriner. Franciskus har inte gjort något av detta. En ledare leder med sin person. Genom vad hon eller han sätter fokus på, och vad han eller hon väljer att personifiera.
Och framför allt riskera.
Om pr, symboler och mediehantering används på detta sätt blir de till något annat än pr, symboler och mediehantering.
Och där någonstans går gränsen mellan Twitter och historieboken.
Vi har bara väldigt svårt att se den.