Det handlade om en rättvis globalisering
Problemen måste erkännas innan världen sluter sig
George W Bush åkte hem från Göteborg på fredagen. Den europeiska unionen utvidgades till 25 länder precis som beslutat – tre år senare. Det svenska EU-ordförandeskapet recenserades som välförberett, effektivt och resultatinriktat. Skyltfönstren i centrala Göteborg reparerades. Fältbiologer, Greenpeace-aktivister och ungdomsförbundare rullade ihop sovsäckarna och åkte hem från Forum 2001 med minnen av vandalism, kravaller och panik. Svartklädda extremister som satte eld på Avenyn och nationella insatsstyrkan som stormade sovsalar på Schillerska gymnasiet. Polisen fick rosor av Socialdemokraterna medan Hannes Westberg fortfarande svävade mellan liv och död. Sedan kom elfte september samma höst. Tornen. Röken. Stanken. De döda. Allvarliga män sa att allting nu var nytt. Vanity Fair proklamerade ironins död. Året efter dansade Göran Persson med kossan Doris i Abrakadabra.
Jag lyssnade på Naomi Klein på Malmö Högskola 2001. Med boken No Logo hade Klein blivit förgrundsgestalt för den globala rättviserörelsen. Folk satt, låg och stod överallt. Arrangörerna fick stänga dörrarna en halvtimme innan föreläsningen. Jag lyckades ta mig in via någon särskild framdörr: låtsades vara någon jag inte var. Men jag var inte i Göteborg i juni för tio år sedan. Trots att jag var sjutton år gammal. Skuldavskrivning, jämlikhet och Tobinskatt. Och jag läste hela Michael Hardt och Antonio Negris Imperiet när den kom ut år 2000, på engelska.
I efterhand ter det sig fullständigt obegripligt: ingen borde kunna traggla 478 sidor av sådan hopplös postmarxistisk prosa utan att spontant självdö. Men boken kändes helt central för alla diskussioner som pågick. Och det var den antagligen.
Globaliseringen är vår tids definierande process: det område där de stora samhällskonflikterna utspelar sig, inklusive den om grundläggande värden. Högern älskade att kalla den globala rättviserörelsen för ”antiglobaliseringsrörelsen”. Men till och med i den liberala tankesmedjan Timbros nyutkomna bok "Globaliseringens triumf?" 10 år efter Göteborgskravallerna påpekar Roland Poirier Martinsson att debatten faktiskt stod mellan marknadsglobalister och rättviseglobalister. Det fanns naturligtvis en mindre grupp antiglobalister också (framförallt inom miljörörelsen) men debatten handlade inte om för eller mot globaliseringen. Den handlade om hur.
Och om vilka värden som skulle driva utvecklingen.
När det var dags att välja sida: mellan rika och fattiga, mäktiga och maktlösa, arbetare och företag, män eller kvinnor, hamnade högerns variant alltid på en och samma flank. Vad som var bra för de rika och mäktiga, var nästan alltid ”det enda möjliga”. En uppsättning politiska åtgärder var rätt för alla länder. Skatter skulle sänkas och välfärdsstater minskas. Oavsett var. Oavsett kontext. Oavsett historia. Indonesien tog bort matsubventioner till de fattiga 1998, allt enligt IMF:s rekommendationer. Resultatet blev upplopp. Inte ekonomisk återhämtning. Det bästa sättet att hjälpa de fattiga ansågs vara att låta ekonomin växa. Till vilket pris som helst. Välståndet skulle droppa ner. Den föreställningen finns kvar: trots att ekonomisk forskning i dag har motbevisat hela dess intellektuella grund. Det handlade aldrig om det.
Högern försvarade en syn på marknaden som var mer poesi än vetenskap. Inte globaliseringen.
Joseph Stiglitz påpekar i sin bok Making Globalization Work att John Maynard Keynes har gjort mer för marknadsekonomins överlevnad än samtliga nyfrälsta marknadsfundamentalister genom tiderna. Hade världen inte följt Keynes teorier efter den stora depressionen på 30-talet och hade vi inte byggt välfärdsstater som kunde skydda människor, så hade kraven på alternativ till marknadsekonomin vuxit sig mycket större. På samma sätt måste vi erkänna och hantera även globaliseringens problem. Annars kommer världen att börja stänga sig igen.
I dag är det inte bara människor i syd som har anledning att ifrågasätta på vems villkor de senaste decenniernas utveckling har skett. I USA har den rikaste procenten fått mer av den samlade inkomstökningen mellan 1979 och 2007 än de undre 90 procenten gemensamt. Medelklassen börjar undra vad det var som hände. Även i Europa. Den som vill försvara globaliseringen inför dessa grupper måste hitta något annat att säga än att öppenhet och frihandel i det långa loppet är det bästa för alla parter. Det är visserligen sant. Men som Keynes sa: I det långa loppet är vi alla döda.
Någonstans när kriget mot terrorn proklamerades och hela världen satt framför CNN, började den globala rättviserörelsen tystna. Jag fyllde arton samma höst och började engagera mig i Socialdemokraterna efter riksdagsvalet 2002. Tre år senare satt jag i en skrubb på justitiedepartementet och svarade på brev om polisinsatsen vid kravallerna i Göteborg. Över halva skrivbordet låg kopior av George Orwells 1984 som ungdomar hade börjat skicka till Thomas Bodström.
”Tack för ditt brev”, skrev vi.