Märit hittade sin bror i massgraven
Mamman var död. Hon låg på den röda hallmattan och hade vält ett litet sybord i fallet.
Författaren Majgull Axelsson beskriver familjekatastrofen sedd ur tonårsdotterns ögon. Det är dottern Märit som kommer ner för trappan och ser sin mamma på golvet. Sedan väcker hon pappan och bröderna kommer ner. Den ene brodern, Lars, har en utvecklingsstörning. Hans sorg blir fullständigt rasande och till slut larmas polisen.
Talade aldrig mer om Lars
Det var bara mamman som kunde hantera Lars och när hon var död fick Lars flytta till Vipeholm, anstalten för vad man då kallade sinnesslöa.
Sedan mamman dött pratade familjen aldrig mer om Lars.
I boken "Ditt liv och mitt" får vi följa Märit i nutid, femtio år senare letar hon efter sin bror och sökandet slutar vid en anonym massgrav på Norra kyrkogården i Lund.
I en annan bok, i en annan tid, får vi följa Maja som är mamma till den utvecklingsstörde pojken Jan Ivar. Författaren Ingrid Hedström beskriver hur barnavårdsnämnden och provinsialläkaren i Dalarna föreslår att pojken ska tas in på sinnesslöanstalten Haggården i Hedemora.
Några månader senare var han död
Maja älskar sitt barn, hon vet inte vad som är bäst för pojken, men ger efter för överheten. Trots hennes tvekan kommer Jan Ivar så småningom till Haggården sju år gammal, frisk och glad trots sin "efterblivenhet och fallandesjuka".
Några månader senare är han död.
I boken "Gick obemärkt förbi" beskriver Ingrid Hedström barnen som togs från sina föräldrar för att placeras på institution. Om Manne som till slut skriver under ansökan om att hans dotter Ingvor Louise Johansson ska skickas till Haggården. Ingvor som skrattade i sin hemsnickrade rullstol, i februari 1936 tas hon in på sinnesslöanstalten och en sensommarkväll i juli 1937 får Manne beskedet att Ingvor dött.
Han snickrar själv hennes kista.
Läsning för Stefan Löfven
Böckerna om de gamla anstalterna kommer i en tid då vi åter diskuterar storskaliga lösningar för barn med funktionsnedsättningar. Jan Ivar dog på 30-talet och Lars på 60-talet. De dog mitt i folkhemsbygget och kanske just därför. I Alva Myrdals anda strävade samhället efter perfektionism, målet var små svenska a-barn. Praktexemplaren skulle prioriteras och det var också därför man tvångssteriliserade 30 000 "sinnesslöa och torftiga människor med dålig moral".
Deras gener skulle inte spridas.
Lagen som sterilisering avskaffades 1976. De sista institutionerna stängdes på 1980-talet.
Det är i det här perspektivet vi ska se LSS och den moderna assistanshjälpen till funktionshindrade. Barn ska bo i vanliga hem och även om föräldrakärleken är stark, behöver den ofta kompletteras med professionella assistenter. Inget barn ska skickas till institution för att föräldrarna inte orkar. Ingen mamma ska ligga död på hallmattan.
Majgull Axelsson och Ingrid Hedström har skrivit två mycket viktiga böcker. Stefan Löfven, Magdalena Andersson och Åsa Regnér borde snarast läsa dem.