Jag är riksdagens valurna – detta är min berättelse
Allt du velat veta om den hemliga talmansomröstningen
I måndags dammades jag ännu en gång av för att göra min demokratiska plikt.
Hela måndagen höll de på med talmansvalen i riksdagen. Som valurna får jag inte ha några åsikter om utfallet, men jag känner mig lite osynliggjord.
I veckan kretsade hela riksdagsarbetet kring mig, ändå blir min röst aldrig hörd. Det är därför jag nu valt att gå till pressen.
Jag lever egentligen ett mycket enkelt liv. Det är det inte många som tror, så här i maktens centrum, den svenska riksdagen, men det gör jag faktiskt.
Visst är det lite slitigt ibland, och man får skippa desserten några veckor innan för att vara i form, men det hör ju till jobbet.
Ursprungligen är jag bara en enkel tjej från landet. Min pappa heter KG Nilson, min mamma var en glaskruka från Kosta Boda.
Jag flyttade till Stockholm med stora drömmar, fick praktikplats på Svenskt Tenn. Sedan ringde riksdagen, och då kunde jag ju inte säga nej. Lilla jag, liksom.
Men alla drömmar blir vardag till slut. Särskilt efter fem slutna omröstningar om talman. Carina Ohlssons röst kommer eka i min träkropp i flera veckor framöver.
“BLANK! BLANK! BLANK!”
För mig är det ett arbetsmiljöproblem när ledamöterna slickar igen sina valkuvert i stället för att bara försluta dem. Ja, jag är feminist. Ska jag ha en massa saliv i mig krävs samtycke. Jag är faktiskt inget bruksföremål.
Man får trösta sig med att det ändå pirrade lite när Ali Esbati kikade in i mig för att vara säker på att jag var tom inför alla röstsedlar.
Och man är ju populär. Det finns ingen svensk riksdagsledamot som inte smekt mig vid något tillfälle. Björn Ranelid tycker han är älskad, men den här Österlen-urnan brädar han inte!
Lite nyfiken på alla nya är man alltid. Folk tror att jag är opartisk där jag står tyst i min nisch, men det är jag faktiskt inte. Jag ser, och jag dömer. Men jag tar mitt jobb på allvar och är såklart professionell. Men jag kan säga såhär: Jag är glad att ingen journalist är med på mina och röstskrinets rosékvällar.
Vad jag drömmer om? Jo, det ska jag säga dig.
Jag älskar demokratin, jag har ägnat nästan hela mitt liv åt den. Jag drömmer om att alla riksdagsledamöter ska älska den också. De flesta gör det, och jag har lärt känna många kloka människor genom åren, men jag måste faktiskt få säga att vissa verkar ha börjat vackla.
Sådant märker man mellan raderna. Särskilt som valurna. Jag är ju ingen duvunge längre.
Nu är det dags för mig att åter ställas tillbaka i mitt hörn i plenisalen och spendera mina arbetsdagar i tystnad.
När ledamöterna gått för dagen gör jag det också. Jag bor med min älskade lilla papperskorg i Bromma. Han är i finansbranschen.
Riksdagens valurna, berättat för Lotta Ilona Häyrynen.