Det är vi som är skurken
Påven gjorde det, prins Charles gjorde det och Barack Obama gjorde det.
”Selfie” är årets ord enligt Oxford Dictionaries: ”att ta ett självporträtt med mobilkameran i syfte att visa upp det i sociala medier”.
Ordets användning ökade med 17 000 procent under 2013.
Vi riktar smartphonen mot oss själva och trycker av.
Kändisar som Kim Kardashian är genrens pionjärer.
De kan sina plutmunnar och sina vinklar.
Vi andra försöker.
En fotograf fotograferar när den amerikanske presidenten, brittiska premiärministern och danska statsministerns fotograferar sig själva med den danska statsministerns mobil.
Det är under Nelson Mandelas minnesceremoni.
Årets bild, säger de redan. Fotografiet av fotograferandet. Uppladdandet av liv till frysta ögonblick att gilla.
Andra säger att 2013 var året när den personliga integriteten dog.
Edward Snowden firar jul någonstans i Ryssland.
Vi har inte bestämt oss än för om han är spion eller hjälte.
”Ett barn som växer upp i dag kommer inte ha någon uppfattning om personlig integritet”, säger Snowden i sitt alternativa jultal som sändes av brittiska Channel 4 i dagarna.
”HEMLIGHETER ÄR LÖGNER. ATT BRY SIG ÄR ATT DELA MED SIG. PRIVATLIV ÄR STÖLD” Dessa slogans rullar på människors skärmsläckare i Dave Eggers mycket uppmärksammade roman ”The Circle”.
Boken som kom ut i oktober handlar om tjugofyraåriga Mae Holland. Hon är ung och överlycklig över att ha fått ett jobb på det hippa teknikföretaget The Circle.
Det gigantiska internetföretaget skildras i romanen som ett sorts mardrömshopkok av Google, Facebook och Twitter. Dess huvudkontor tronar likt verklighetens Google som ett campusliknande fantasiland. Tennisbanor, ekologisk trädgård och skulpturer med pretentiösa namn som ”Renässansen”, ”Upplysningen” och ”Kulturrevolutionen”.
Företaget tjänar pengar (och förbättrar världen) med lösningar som hela tiden bygger på att människans liv ska bli mer transparent. Vi ska dela och gilla oss till en bättre värld. Allt ska bli enklare, öppnare och lättare.
Entusiastiska programmerare och ingenjörer jobbar dygnet runt med att skapa verktygen.
Dave Eggers beskriver hur Maes arbetsgivare vill att hon förbättrar sin ”PartiRank”, en siffra som räknas fram utifrån hur mycket den anställde ”deltar” i sociala medier. Efter jobbet sitter Mae i timmar och publicerar inlägg i diskussionsforum, går med i grupper, svarar på kommentarer, skriver ”konstruktiva” recensioner och skickar vänförfrågningar.
Frenetiskt. Maniskt.
Och hela natten.
The Circle har utvecklat operativsystemet TruYou. Det kombinerar mejl, socialt nätverk, banktjänst och betaltjänst. Ett under av bekvämlighet och användarvänlighet. Det har revolutionerat Internet.
Men nu vet The Circle också allt om dig. Alla dina tangenttryckningar lämnar spår.
Och det finns de som kan läsa dem.
Ett akvarium där allt blir synligt är priset vi betalar för bekvämligheten. En dystopi vi oundvikligen drivs mot av vår egen nyfikenhet. Vi vill veta allt, se allt och denna nervösa men högst mänskliga energi driver oss allt längre in i en mardröm.
”The Circle” lanserar en kamera som gör det möjligt att i realtid följa allt en människa gör över internet. Snart används kameran av 80 procent av alla amerikanska politiker. De 20 procent som vägrar bli ”transparenta” på detta sätt anklagas för att ha något att dölja.
”Vi måste ha rätt att försvinna” deklarerar den lilla motståndsrörelse som finns. Det finns inte någonstans att gömma sig och nätet glömmer aldrig. Alla dina misstag finns en sökning bort.
Du blir slav under ditt förflutna.
Eller åtminstone bilden av det, och vem vet i dag vad som är skillnaden?
Alla åsikter, alla människor, alla viljor, all smärta. Att få allt samlat, aggregerat, presenterat och synligt, det hjälper inte, tänker Mae.
Det skapar bara en illusion av överblick.
Själva livet är någon annanstans.
Dave Eggers roman är en satir som lånar upplägg från George Orwells 1984. Skurken är dock inte Sovjetsystemet eller staten, utan vi själva. Hur lätt vi byter privatliv, värdighet och integritet mot användarvänlighet och en flyktig känsla av att se mer, veta mer och vara sammankopplade med andra.
Men det är inte meningen att vi ska veta allt om alla, eller visa upp varje vrå av våra liv, predikar Dave Eggers.
Romanen är inte särskilt subtil. Ideologin om transparens och öppenhet skapar en mardröm av konstant dagsljus som kommer ”bränna oss levande”, skriver Eggers.
Och kanske var detta trots allt årets stora politiska tema.
Striden mellan privatliv och öppenhet, integritet och samhörighet, insyn och rätt till glömska. Den pågår där någonstans, under debatten-om-debatten och den ekonomiska krisen.
Kanske vänder vi verkligen kameran mot oss själva och fyrar av en värld vi aldrig bad om.