När Colin Powell sålde sin heder
Uppdaterad 2011-11-18 | Publicerad 2011-09-10
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Jag var i FN-huset när Colin Powell sålde sin heder och startade ett krig, den 5 februari 2003.
Det finns inget vämjeligare än att se en stor människa krympa till en spillra, i synnerhet när hundra-tusentals människor dör som följd.
Utrikesminister Powell var annars länge den trovärdigaste i George W Bushs administration, långt mer anständig än krigshökar som Rumsfeld, Rove och Wolfowitz, trots – eller förmodligen tack vare – att han var flerstjärnig general och tidigare USA:s försvarschef.
Powell hade länge hållit en låg, närmast anonym profil. Inga falska försök att koppla terrorristen Usama bin Ladin till Iraks diktator Saddam
Hussein – två personer som en genomsnittsamerikan sällan såg skillnad på, på grund av Bushs smart luddiga retorik i sina många tv-tal.
USA var redan ett land i krig, dumpatriotismen låg som en kvävande filt över inrikesdebatten, alla som ifrågasatte Bushs falska påståenden om irakiska massförstörelsevapen var lattedrickande pissliberaler utan stake.
Hoppet om anständighet och ärlighet stod till Powell.
Då klev han upp i FN:s talarstol och sålde kriget. Han sålde även sin själ. Han sålde sin trovärdighet. Han stod inför världen och påstod att det fanns kopplingar mellan bin Ladin och Saddam Hussein och visade luddiga satellitbilder från CIA som påstods visa massförstörelsevapen.
Powell var under enorm press från Bush, han hade dubier men valde att ställa upp för sin regering. I efterhand försökte han rädda sitt skinn och påstod sig ha blivit duperad av CIA, att han där och då verkligen trodde att bevisen var ”solida”.
Powell ljög.
Jag har alltid ansett att invasionen av Irak startade redan där, den 5 februari, på grund av att en man som hade kunnat göra skillnad valde att inte. Den direkta motsatsen till amerikanska ikoner som JFK eller Martin Luther King. De spred hopp, Powell spred brustna illusioner.
Om Powell valt att avgå med orden ”jag kan inte säga något jag inte själv tror på” skulle hela Bushs krigsmaskineri skurit ihop. Bush hade inte längre kunnat strunta i FN, USA:s kommande tio år hade blivit betydligt ljusare och FN hade till sist
hittat ett klyftigare sätt att handskas med den grymme diktatorn Hussein.
Colin Powell hade makten att förändra världens gång. Han valde lögnen. Det var fruktansvärt att se. Vid presskonferensen efteråt mådde jag dåligt av att titta på honom.
Det var en uppvisning i en stor mans ynkedom som vi alla kan lära av. Vi är alla våra val.