Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Eugen, Eugenia

Att utreda rapmusik och brott är tramsigt

Kulturministerns första dagar på jobbet avslöjar osunda reflexer

Publicerad 2021-12-03

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I Stefan Löfvens regering fanns ett stort svart hål. Det hade formen av en socialdemokratisk kulturminister.

Att lämna över posten till Miljöpartiet var ett misstag. Många av vår tids stora strider handlar om just kultur, språk och medier. För Sverigedemokraterna är "kulturkriget" vägen till maktens tinnar och torn. Där partiet styr, i en handfull kommuner i södra Sverige, har följdriktigt kultur, bibliotek och föreningsliv oftast drabbats först.

Extremhögern har lärt sig sin läxa av 60-talets vänster - att politiken ligger nedströms kulturen.

De kan sin Antonio Gramsci och vill inte göra om SVT till ungersk stats-TV av en slump. För dem handlar kulturpolitik om makten över tanken och för en sann revolutionär finns ingenting viktigare.

Kulturkriget handlar på ytan om flyktingpolitik, en uppdiktad "islamisering" av Sverige och lika påhittade hot mot traditioner som jul och lucia. Det exploderar i sociala medier på grund av struntsaker, som när Walt Disney klippt bort antisemitiska stereotyper ur Kalle Ankas jul eller någon ICA-handlare döpt om julskinkan till "helgskinka".

Men under ytan väcker kulturkriget liv i frågan om vilka vi är. SD:s offensiv handlar, precis som Donald Trumps, om vit identitetspolitik.

Och i dessa strider har den svenska arbetarrörelsen under de senaste åren stått ganska tomhänt.

Men en gång var det inte så.

En gång var det just arbetarrörelsen som med hjälp av folkbildning, folkteatrar, folkhögskolor, folkbibliotek och folkets hus spred kultur brett. Man byggde inte bara upp hus och industrier för det nya samhället utan även människor. Allas tillgång till kultur sågs som lika viktigt som nya vägar och fler förskolor.

Detta byggde i sin tur på en människosyn där alla skulle ges möjligheten att växa och, som partiets hövding Hjalmar Branting sa, nå sina "bästa stämningars längtan".
Därför såg i varje fall jag starkt fram emot den nya socialdemokratiska kulturminister som Magdalena Andersson lovat presentera i tisdags.

Vem skulle föra facklan vidare?

Det blev Jeanette Gustafsdotter, tidigare VD för Tidningsutgivarna och medlem i Socialdemokraterna sedan tre dagar.

Hon har nu gjort två utspel. I P1:s Kulturnytt sa hon att idrottsministerns portfölj, som hennes företrädare haft, flyttats till justitiedepartementet eftersom det finns så "mycket brottslighet hos idrotten".

Detta var dumt sagt, och fel.

Sedan har hon lovat utreda gansterrap för att "titta på det och se om det leder till brott". Detta krav kommer ursprungligen från Jimmie Åkesson och det lär nog bli lite svårt att leda i bevis att musik är orsaken till gängbrottslighet. Närmare till hands ligger kanske förklaringar som konkurens om narkotikaförsäljning, utanförskap, tillgången till vapen och bristande resurser i skola, socialtjänst och rättsvårdande myndigheter. Bland annat.

Kravet på att utreda gansterrap är tramsig signalpolitik. Och att stämpla viss konst som skadlig har mycket lite att göra med arbetarrörelsens kultursyn.

I skrivande stund håller kulturministern efter bästa förmåga på att trassla sig ur sina uttalanden men tyvärr säger det ganska mycket om de politiska reflexerna.

Jag är faktiskt besviken.