Renslakten – en rolig historia
Okej, jag erkänner. Historien om hur Maud Olofssons livvakter misslyckades i sin roll som barmhärtighetsänglar för en trafikskadad ren är rolig. Den har liksom allt.
En handlingskraftig minister som på liv och död delar ut order till sina livvakter. Säkerhetspoliser som inte lyckas avliva ett svårt skadat djur, trots betydande eldkraft, och till sist en rådig norrlänning som griper in med sin yxa.
Det kunde varit hämtat ur en roman av Kerstin Ekman, eller – med en annan läsart – ur satirprogrammet Public Service.
Dessutom påminner det mig om min uppväxt i Mellansveriges skogar. Där handlade historierna förstås inte om renar, men väl om trafikskadade älgar. Och jag minns inga skarpskjutande livvakter, men däremot kraftfulla skogsarbetare och lokala uppbåd av jägare som kallades samman för eftersök.
En gång var jag med om att rädda en älgko med kalv som gått genom isen. På något sätt fick vi upp dem och kunde torka de vettskrämda djuren innan de satte av mot skogen.
Kanske var det tur att det inte fanns någon skjutglad minister, eller beväpnade Säpo-vakter i närheten.
Olofsson spelar inte bara huvudrollen i norrländska trafikdramer. Hon framstår dessutom allt mer som centralpunkt i den pinsamma affären kring den förre försvarsministern Mikael Odenbergs nya jobb.
Näringsministern hade det direkta ansvaret, och det är också Olofsson som livfullt beskrivit processen med de många sökande och de intensiva konsultarbetet.
När det avslöjats sig att jobbet vikts för Odenberg hade det varit passande med en klassisk pudel, men inte för centerledaren.
”Det är ju så rekryteringsprocesser går till”, slog Olofsson fast i ett radioinslag som förtjänar att bli klassiskt.
Möjligen sant, men absolut inte det regeringen sagt tidigare.
”Jag har ansvaret att ta fram rätt person”, sa Olofsson.
Och i det här fallet hette han som bekant Mikael Odenberg.
I lördags insåg jag att det händer saker i det svenska samhället. Dramatik för den som vuxit upp med Tipsextra från grisiga engelska fotbollsplaner på lördagarna.
Jag skulle bara köpa tidningen men hamnade mitt kulmen på helgens spel. Tobaksaffären var fylld av människor. Och vad handlade vaden om? Kvällens melodifestival.
–?Tio kronor på BWO och Patrik Isaksson, ropar någon.
–?Tio på Ainbusk och Eskobar, säger någon annan.
Däremot hör jag ingen som spelar på Frida Muranius.
Ändå tror jag att jag förstår hysterin kring schlagerfestivalen lite bättre. Inför helgen rapporteras att en storspelare med insyn i produktionen redan satsat tungt på Charlotte Perrelli.
Det skulle inte ha hänt i Tipsextra.
Att Peter Forsberg osannolikt återuppstår i NHL är naturligtvis veckans hockeynyhet. Men jag måste medge att Mats Sundins beslut att stanna i Toronto berör mig mer.
En superprofessionell idrottsman som talar om lojalitet med en stad och en publik och som inte vill vinna om han inte får göra det tillsammans med sina lagkamrater.
Osannolikt i dagens idrottsaffärer där spelarna, och ibland hela klubbar, betraktas som investeringsobjekt, och där en spelarkarriär beskrivs i orimligt dyra bilar på villauppfarten.
Det är möjligt att Sundin handlar mot klubbens intresse, men hans argument påminner om idrottens hjärta.