Sidenslipsar och hårgelé har återvänt
Finansvalparna har fått en ny förebild
26 januari 2014
Finansikoner
I den sista scenen av Martin Scorseses nya film ”The Wolf of Wall Street” har finansmannen Jordan Belfort avtjänat sitt fängelsestraff. Han har en ny karriär som professionell föreläsare och befinner sig på Nya Zeeland i ett rum fullt med det som varit helt frånvarande tidigare under filmen.
Vanliga människor.
Förväntansfullt tittar de upp på miljonären och vill lära sig hans ”säljtekniker”. Jordan Belfort plockar fram en penna ur fickan: ”Sälj den här pennan till mig!”, uppmanar han.
Den som kan sälja någon hans egen penna kan verkligen sälja.
Publiken tittar spänt på. De vill lära sig av mästaren.
Martin Scorseses film slutar här.
Eftertexten rullar.
Jordan Belfort har i tre timmar svindlat, lurat, stulit och riggat marknader. Finansbranschen skildras som ett enda hav av kokain, prostituerade och testosteronbröl. När marknaden stänger är det dvärgkastning på kontoret och strippklubbar fram till småtimmarna.
Sedan åker man hem till sin fru.
Berättelsen är baserad på den verklige svindlaren Jordan Belforts självbiografi. Reglerna på Wall Street förklaras redan i inledningen: förflytta pengar från investerarens ficka till din egen och runka minst två gånger om dagen.
Ingen kan veta om en aktie kommer gå upp eller ner. Finans är kvacksalveri som får din lokala kristallhealare att framstå som trovärdig. Du säljer skitprodukter till dumma människor. Sådant har alltid fungerat – men det har aldrig varit mer lönsamt än i dag.
Martin Scorsese är känd för sina gangsterfilmer. Nu verkar han som Gary Silverman påpekade i Financial Times upptäckt att samma typ av människor i dag arbetar i finansindustrin.
Att göra en sedelärande film om dem är dock lättare sagt än gjort.
När Oliver Stone 1987 regisserade ”Wall Street” med Michael Douglas som skurk kunde han aldrig drömma om att karaktären han skapade för att skildra finansvärldens omoral skulle bli en ikon bland ekonomistudenter.
Filmen ”Wall Street” blev aldrig någon stor hit bland kritiker men fick genast kultstatus i finansvärlden.
1980-talets börsmäklarmode med bakåtslickat hår, färgglada hängslen och gigantisk mobiltelefon skapades i princip av Oliver Stones film. Börsgolven fylldes av unga män som läste Sun Tzus ”Krigskonst” och slängde ur sig saker som ”lunch är för veklingar”.
Precis som Fredrik Virtanen påpekade här på Aftonbladets ledarsida får Scorseses ”Wolf of Wall street” skurkarna i Oliver Stones ”Wall Street” att framstå som harmoniska fältbiologer. Det är som om Martin Scorsese varit så rädd för att gå Oliver Stones öde till mötes – bli hyllad av den bransch han försöker kritisera – att han medvetet gjort allt för att skapa karaktärer så vidriga att man knappt står ut med att titta på dem.
Allra minst tre timmar i sträck.
Scenerna där DiCaprio håller brandtal inför ett hav av mäklare som vrålar och hötter med nävarna är medvetet gjorda med associationer till fascismens masspsykoser.
Men inte ens det verkar ha hjälpt.
Modepressen har redan konstaterat faktum: alla trodde att det var sjuttiotalsfilmen ”American hustle” som skulle bli årets modefilm. Vi skulle inspireras till lockigt hår, platåskor, stora örhängen och bruna kavajer.
Så är inte fallet.
I stället är det DiCaprio i ”Wolf of Wall Street” det handlar om.
Gucci-loafers utan strumpor, pastellfärgad skjorta med vit krage, hårgelé och ja, färgglada hängslen.
Londons gator har fyllts av finansvalpar med röda strumpor och åttiotalsmobiler på väg till de privata visningarna av filmen. Brittiska The Guardian skrev om hur svenska storbanken Nordea bjöd 140 personer till en privat visning. Inbjudan var ett kort av DiCaprios karaktär med orden ”Jag festade som en rockstjärna och levde som en kung”. The Guardian gör sig också lustig över att anställda på svenska Swedbank har haft visning av filmen och att den svenska bankens vd, Michael Wolf, ju rentav heter som titeln.
Från New York rapporterade Business Insider från en visning vid Goldman Sachs högkvarter. Den martini-förfriskade publiken applåderade vilt på alla ställen där man inte vill att den som placerar ens pension ska applådera. Och Martin Scorseses försök att skildra hur kvinnor behandlas som djur av finansmännen verkar mest ha resulterat i att Playboy-grundaren Hugh Hefner blev så imponerad av skådespelerskan Margot Robbies nakenscen att han erbjöd henne att vika ut sig.
Mer än fem år efter den stora finanskrisen har regeringar fallit, företag bommat igen, arbetare förlorat jobb, familjer tvingats ge upp sina hus och miljoner livsdrömmar krossats. Så vad gör vi? Klär oss i färgglada strumpor och korkar upp hårgelén.
Bonusarna flödar. Amerikanska och europeiska banker har visserligen dömts för allt från penningtvätt till riggande av räntor. Vi läser fortfarande om nya fall. Men vad spelar några miljoner i böter för roll när man tjänar miljarder? De mönstrade sidenslipsarna är tillbaka. Det går inte ens att göra satir av dem. Konfronterad med en förvriden bild av sig själv verkar stora delar av finansbranschen bara tycka att den ser cool ut.
Tre timmar av Leonardo DiCaprio som spelar över på alla breddar är inte tydligt nog. Det säger något om hur djupt dessa värderingar går.
I oss allihop.
”Sälj den här pennan till mig!”