System i behov av revolution
27 OKTOBER 2013. Utbildning
Mirosław Handke blev utbildningsminister i Polen 1997. Den polska ekonomin växte men polackernas roll i den europeiska ekonomin verkade vara att utföra de jobb som andra inte ville ha.
Den polske rörmokaren, ni vet.
Utvecklingen var inte i linje med den polska stoltheten, övertygelsen om det egna landets storhet eller vad som var önskvärt på lång sikt ekonomiskt.
Mirosław Handke bestämde sig för att göra revolution.
Han lanserade ett massivt reformpaket. Det innehöll allt från nya läroplaner till nationella prov. Framför allt bestämde han sig för att ställa högre krav.
På alla barn.
I stället för att skicka ungdomar till yrkesförberedande program skapade han en skola där alla elever läste tillsammans fram till 16 års ålder.
Det var oerhört kontroversiellt. Och vad hände?
Från att år 2000 ha varit ett land där hälften av befolkningen på landsbygden aldrig hade läst på gymnasiet rankas polska studenter i dag före amerikanska och svenska inom naturvetenskap och matematik.
Kunskapsnivåerna över hela fältet har skjutit i höjden.
Varför lär sig barn i vissa länder så mycket och barn i andra länder så lite? frågade sig den amerikanska journalisten Amanda Ripley.
Att säga att en bok om internationella skolsystem har slagit ner som en bomb är att ta i. Men Amanda Ripleys reportagebok ”The smartest kids in the world” har blivit oerhört omdiskuterad och hyllad i USA.
Dess huvudbudskap är egentligen att det går att göra mer än vi tror.
Vänstern vill gärna tro att vissa barn misslyckas i skolan för att de är fattiga
eller kommer från svåra förhållanden. Det är säkert riktigt. Men det leder till en logik där den som vill lösa skolans problem först måste lösa samhällets problem.
Och de är många.
Högern tycker i sin tur inte att alla barn ska lära sig avancerad matte eller kritiskt tänkande. Vissa barn är helt enkelt inte ”lagda åt det hållet” och ska inte behöva bry sig om akademiska ting.
Vill man lösa skolans problem måste man först sänka kraven, blir logiken.
”The smartest kids in the world” konstaterar emellertid att det finns en handfull länder där faktiskt
alla barn lär sig saker: matematik, kritiskt tänkande, naturvetenskap samt att läsa avancerade böcker.
Polen har nästan lika mycket barnfattigdom som USA. Skillnaden är att i Polen lär sig dessa barn att räkna.
Trots att Polen investerar mindre skattepengar per elev.
Norge har nästan ingen barnfattigdom alls men dåliga skolresultat. Finland liknar Norge men har fantastiska skolresultat.
Så, vad är skillnaden?
Amanda Ripley följer amerikanska gymnasieelever på utbytesår i Polen, Finland och Sydkorea, tre länder med oerhört framgångsrika skolsystem.
En del hon finner är chockartat.
I Sydkorea sover en tredjedel av eleverna under lektionerna. Vad skulle tigermamman, för att inte tala om Jan Björklund säga? Det visar sig att de sydkoreanska eleverna helt enkelt är trötta. Deras skoldagar är tolv timmar långa.
Och efter dagens slut väntar privatlektioner.
Sydkoreas skolsystem må lyckas bra i internationella jämförelser men de sydkoreanska politikerna verkar relativt eniga om att det inte är något att kopiera. Barnen lär sig inte saker för att deras skolor är bra.
De lär sig saker för att de pluggar 14 timmar om dagen.
Det sydkoreanska systemet med ett slutprov i gymnasiet där bokstavligen hela din framtid avgörs har skapat lika många problem som det löser.
Stress, psykiska problem och självmord.
Polen och Finland verkar emellertid lyckas utan att köra sönder barnen.
Vad är det de gör annorlunda?
Den amerikanska elev som Amanda Ripley följer i Polen väntar under hela läsåret förgäves på att någon av hans klasskamrater ska få högsta betyg på ett prov eller en uppsats.
Det händer aldrig. Jämför det med betygsinflationens Sverige. Förväntar man sig mer av eleverna verkar de också lära sig mer, konstaterar Ripley. Att som elev misslyckas och sedan få hjälp att komma igen är en integrerad och helt naturlig del i hur lyckade skolsystem undervisar. I Finland får en tredjedel av alla elever hjälp av en speciallärare någon gång under sin skolgång.
Idén ”jag är inte bra på matte” tillåts inte sprida sig.
Den andra nyckelfaktorn är lärarna.
Finland på 1970-talet var ungefär som Sverige i dag. Nästan alla som ville kunde bli lärare. Regeringen vidtog dock dramatiska åtgärder. De stängde helt enkelt ner de sämsta lärarhögskolorna och höjde dramatiskt inträdeskraven till de andra.
Det var fruktansvärt kontroversiellt.
Och det fungerade.
Finland hamnade i en god cirkel just för att de började på rätt ställe. Vad ett land gör med läroplaner och nationella prov spelar inte roll mer än på marginalen så länge de som blir lärare i grund och botten inte håller måttet.
Vi låter inte dåliga studenter bli kirurger – varför låter vi dem bli lärare? undrar Amanda Ripley.
Och kompetenta lärare kan också ges mer frihet.
Den tredje nyckelfaktorn är den sammanhållna skolan. Elever verkar lära sig bäst i miljöer tillsammans med barn från olika sociala grupper och bakgrunder.
I dagens Sverige gör samtidigt det fria skolvalet att elever skiktas som aldrig förr. Vi borde prata om det.
Den största frågan är kanske inte hur Polen, Sydkorea och Finland vände sina skolresultat.
Den största frågan är varför.
Vad får ett land att orka genomföra de kontroversiella reformer som krävs?
Och varför orkar vi inte i Sverige?