Det borde inte kallas enighet
Statsminister Reinfeldt strålade i kapp med partiledarkollegorna Olofsson, Björklund och Hägglund. ”Alliansen
levererar”, sa han och talade om enighet.
I går gällde enigheten den regionala indelningen av Sverige. Ända sedan Ansvarskommittén år 2003 fick uppdraget att föreslå hur landet borde delas och styras har frågan varit en bubblare.
Inte folklig, naturligtvis. Få funderar till vardags över förvaltningsstruktur, regionalt samarbete eller sekundärkommunernas ställning. Däremot är vi angelägna om att sjukvården är bra, att kollektivtrafiken går och att den som blir gammal får hjälp, utan att kommuner och landsting skyfflar ansvaret emellan sig. Dessutom vill vi att samhället ska ha kraft att möta kriser när till exempel jobben hotas.
Saker och ting ska fungera, och när de inte gör det vill vi kunna ställa någon till ansvar.
Bland landets politiker har Ansvarskommittén däremot varit het. Det är inte så konstigt. Grundidén är att slå samman dagens landsting.
Huvuduppgiften, att garantera en kvalificerad sjukvård, kan inte längre utföras av varje landsting för sig. Det tycks i alla fall vara meningen bland landets sjukvårdspolitiker.
Avancerad sjukvård kräver avancerad personal och massor av pengar. Som på ett stort universitetssjukhus.
Alltså borde dagens landstingskarta, med rötter i 1600-talet, ritas om. Så resonerade kommittén, och så resonerar många lokala
politiker.
På köpet hoppas de få nya ansvarsområden, som den regionala näringslivsutvecklingen. En fråga med större glans än sjukvård och länstrafikens bussar.
Problemet är moderaterna. Reinfeldts parti tycker egentligen inte att det behövs valda
regionpolitiker eller landstingsskatter. Mindre politik, det låter som en moderat
valparoll. Och som motsatsen till centerpartistisk decentralisering.
I går tvingades Reinfeldt backa ett steg. Ändå är enighet inte resultatet av en riktig kompromiss. Regeringspartierna tar nämligen inte ställning till framtiden.
Skåne och Västra Götalands regioner får fortsätta. Dessutom får Gotland och Halland bilda regioner, inom gränserna för dagens landsting. Ansökningarna från Norrlandslänen begravs i en utredning, i vart fall till efter nästa val.
I övrigt läggs frågan på is.
Här framträder ett mönster. När partierna i regeringen har olika åsikter löser de konflikten genom att inte tycka något alls. I alla fall inte den här mandatperioden.
Det gäller alliansfriheten, energipolitiken och eurofrågan. Avgörande frågor där regeringen lämnar walk over i ett försök att komma undan interna motsättningar.
Nu läggs regionfrågan till listan.
Kanske är det politiskt nödvändigt. Men det borde inte kallas enighet.