Bussiga Bosse saknar ledarskap

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det kan inte vara kul att vara borgerlig i dessa dagar.

– Jag är bekymrad. Valet verkar redan avgjort, sade en som borde veta, den forne hand- och statssekreteraren i folkpartiet Hans Bergström, nu chefredaktör på Dagens Nyheter, och såg riktigt magsur ut i tv.

Han kontrasterar mot de närmast lättfärdigt uppsluppna partiledare som jag mötte samma söndagskväll i tv:s Agenda. Samma dag som socialdemokraterna fick över 42 procent i Sifos väljarbarometer och Göran Persson ensam var större än de fyra.

”Kom, tag mig bort härifrån” sjöng Alf Svensson frejdigt (freudianskt?) för oss alla.

I detta förtvivlade läge föreställer man sig att de borgerliga skulle ha en strategi för en stenhård kamp mot Persson och erbjuda väljarna ett verkligt alternativ.

Och en strategi hade de – att vara sams. Ingen konkurrens, inga hårda ord, inga gräl som på Thorbjörn Fälldins och Gösta Bohmans storhetstid. Nu handlar det om att vara vänliga, väluppfostrade kompisar som vill alla väl och regera Sverige tillsammans.

Men hur?

Jo, myndiga Alf ska sköta sjukvården, tala om lidandets köer och socialdemokratins misslyckande.

Snälle Lars ska varna för våld och bristande kunskap i socialdemokraternas flumskola.

Morska Maud ska sjunga småföretagens lov och beskriva hur regeringens usla företagsklimat utarmat glesbygd och regioner.

Och bussige Bosse ska kritisera världens högsta skatter och det nya klassamhälle Persson byggt och berätta han och hans kompisar vill alla väl och att alla ska få sänkt skatt.

Inte förrän frågan ställs vem som ska bli statsminister tar Alf Svensson fram magstödet och trumpetar:

– NÅGON av oss ska bli statsminister.

– Jag är inte alls sur för att de lanserat Alf. Det är bara naturligt, ler Bo Lundgren vänligt.

Man kan förstå att de borgerliga partierna efter tidigare misslyckanden har behov att visa att de kan hålla sams. De bär ett tungt bagage från Fälldin-epoken 1976–82 och Bildts styre då regeringarna havererade två gånger och centerledaren Olof Johansson hoppade av den tredje.

Ur borgerlighetens diskreta charm framtonar därför ett politiskt mischmasch och välkammad mesighet. Att tro att det kan slå Perssons röda rättviseoffensiv är att önsketänka. Statsministern har givit besked att han inte tänker regera ihop med Gudrun Schyman. De borgerliga kan inte ens tala om vem det är som ska bli statsminister och bilda regering.

Det borgerliga alternativet saknar helt enkelt ledarskap. Bo Lundgren, självskriven i kraft av moderaternas storlek, är för blek och lättviktig. I batalj med store, starke populär-Persson framstår han som en grälsjuk ungmoderat. Alf Svensson kunde med sin oförtjänta image av oskuld och moral ge Persson åtminstone något av en match, men är på väg ut. Han nöjer sig med vice-taburetten. Maud Olofsson, den enda med glöd och politisk energi, är än för kort i rocken.

Mycket kan hända

på åtta månader. Men det krävs ett jordskred för att välta Persson.

Lena Askling