En apartheidstat håller på att skapas
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-04-19
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Den israeliska regeringen har mördat ännu en Hamas-ledare. I lördags kväll gick israeliska militärhelikoptrar till attack inne i Gaza. al-Rantissi som nyligen utsetts till högsta ledare efter shejk Yassin sköts till döds.
Tidigare på dagen hade en palestinsk ung man sprängt sig själv vid gränskontrollen Erez i Gaza. En israelisk gränspolis dödades.
I västerländska medier rapporteras våldets logik: självmordsbombare som tar israelers liv. Den israeliska regeringens omedelbara svar genom attackhelikoptrar och F16-plan mot palestinier. Ännu en självmordsbombares dåd. Ett nytt våldsamt svar från Sharon.
Och så omvärldens fördömanden och nya så kallade fredsinitiativ.
Alltför sällan beskrivs det som sker på marken, det vill säga själva grogrunden till konflikten: Israels folkrättsvidriga ockupation och dess alltmer aggressiva expansionspolitik.
I början av 1990-talet då Osloprocessen ingav stora förhoppningar fanns omkring 110 000 israeliska bosättare på palestinskt territorium. När Osloavtalet skrivits under fanns 200 000 bosättare där. Denna enorma konfiskering av palestinsk mark skedde mitt under pågående fredsprocess.
Palestinska hus krossades av israeliska bulldozers, odlingsmark förstördes och den palestinska ekonomin kördes i botten på grund av alla avspärrningar.
– Det är inte så konstigt att den andra Intifadan började, säger den israeliske fredskämpen Amos Gvirtz.
Sharons plan är tydlig, enligt Gvirtz. Den handlar om att skapa ett stor-Israel och se till att palestinierna blir så politiskt försvagade att det bara återstår en sorts bantustan-palestina.
Med Osloavtalet och den palestinska myndighetens tillkommelse fick palestinierna en folkvald president, Yassir Arafat. Sharon bestämde sig dock för att underminera hans status. Varje gång en självmordsbombare slog till skylldes terrordådet på Arafat, trots att Hamas eller Islamiska Jihad, som aldrig erkänt den palestinska myndigheten och alltid motarbetat Arafat, tog på sig dådet.
Arafats presidentbyggnad i Ramallah sköts sönder, myndighetens tjänstebilar krossades och flera offentliga byggnader, däribland den palestinska polisens, raserades.
– Arafat och den palestinska myndigheten stöttar den historiska kompromissen där staten Israels rätt att existera erkänns. Om deras trovärdighet undermineras finns bara Hamas och islamiska extremister kvar som inte erkänner Israel. Det som då återstår är krig, förklarar Amos Gvirtz.
Sharon vet att Israel är militärt överlägset.
När jag besökte området för två år sedan trodde jag att botten var nådd. Det kan inte bli värre, sade de jag mötte. Då var arbetslösheten omkring 30 procent. I dag är den mellan 60 och 75 procent på Västbanken och i Gaza. Palestinska BNP har halverats. I det som tidigare var ett medelinkomstland brer nu fattigdomen ut sig. De sociala problemen ökar.
EU-ledarna hävdar att ”vägkartan” gäller trots Sharons och Bushs senaste utspel.
Varje dag byggs emellertid nya sträckor av muren, nya bosättarområden stakas ut, palestiniers hem förstörs och odlingsmarker och vägspärrar sätts upp. Det finns nu över 700 checkpoints i detta lilla område.
Omvärlden kan inte blunda längre. En apartheidstat håller på att skapas – denna gång i Mellanöstern.