Hellre en svetsare än en pr-konsult
15 juni 2016 Partiledardebatt
Moderaternas partikansli har gjort en sport av att håna statsministern för hans bakgrund. Anna Kinberg Batras medarbetare driver en lågintensiv kampanj i sociala medier där man hånfullt påpekar att Löfven har en bakgrund som svetsare. Detta är tydligen tänkt att framställa honom i sämre dager i väljarnas ögon.
I helgen var Kinberg Batra med i Ekots lördagsintervju och där fick man en kort presentation av hennes yrkeskarriär.
Den innehåller följande: Ledarskribent i Svenska Dagbladet. Kommunikationschef på en av högerns tankesmedjor. Ungdomspolitiker och politisk tjänsteman. Samt pr-konsult på Prime PR under fem år.
Allt mindre folkrörelse
Vi lever i en tid av backlash mot etablissemang och politiska eliter.
Till detta har våra folkvalda till del sig själva att skylla. Partierna blir allt mer teknokratiska och mindre av folkrörelser.
Lägg till detta att svängdörrarna mellan topp-politiken och lobbying, pr-branschen och det välfärdsindustriella komplexet svingar allt vildare. Det är inte sunt och det är inte förtroendeingivande.
Bristen på förmåga att företräda breda grupper är en sjuka som drabbar alla partier, men kanske socialdemokratin värst eftersom man gör anspråk på att tala för vanligt folk.
Moderaterna har dock sina egna problem.
I tidskriften Fokus beskrev journalisten Torbjörn Nilsson i höstas hur MUF, det moderata ungdomsförbundet, de senaste åren fullständigt spårat ur.
De stora ungdomsförbunden har alltid haft ett drag av plantskolor för politiska karriärister – fråga SSU. Men hos Moderaterna har verksamheten de senaste åren helt dominerats av fusk, köpta röster och personstrider.
Eller som Nilsson beskriver det: ”Vänskapsband och lojaliteter som människor knutit som tonåringar, svag respekt för demokratin, mygel och egen vinning.”
Drar allt mer isär
I höstas tog den generationen MUF:are klivet in i riksdagen och var med och utsåg den tidigare MUF-toppen Anna Kinberg Batra till sin partiledare.
Jag är ingen politikerföraktare, tvärtom. De allra flesta folkvalda drivs av en genuin vilja att göra sin kommun, sitt landsting eller landet lite bättre. De sliter som hundar på utskottsmöten och väljarträffar och de får oftast väldigt lite tillbaka.
Samtidigt är det så att Sverige drar allt mer isär. Och ett parti som på allvar gör anspråk på att vara statsbärande måste klara mer än att representera den tjattrande klassen i Stockholms innerstad och ägna sig åt maktspel för spelets egen skull.
Hederlig person
Stefan Löfven är ingen retoriker. Han mumlar när han gör intervjuer och ofta undrar man vad han brinner för.
Men Löfvens svagheter är också hans styrkor. Han är inte uppvuxen på mygel och knivar i ryggen. Han har inte gjort affärer på sitt personliga nätverk. Han är en hederlig person som verkar tycka att handslag ska gälla. Förra veckan lyckades han utan större åthävor sy ihop en överenskommelse över blockgränsen om energipolitiken.
Tomma floskler
Dagen efter satt Anna Kinberg Batra i lördagsintervjun och vägrade erkänna det alla vet: att det politiska läget i Sverige är låst av Sverigedemokraterna. Att Alliansen aldrig kommer kunna få egen majoritet efter nästa val. Att Sverige behöver politiskt nytänkande och riktigt ansvarstagande.
I stället dessa innehållslösa floskler som fick mig att vilja dunka huvudet i väggen.
Vad krävs för att bli en bra statsminister och vilken typ av erfarenheter vill man helst undvika?
Om jag fick önska skulle Socialdemokraterna i nästa valrörelse klistra upp affischer på varenda anslagstavla i landet.
”Rösta på svetsaren – inte pr-konsulten” skulle det stå.