Gapar för att vara en del av samtiden
Russell Brands timing är det intressanta
Komiker ska antagligen inte underskattas. De ägnar sig trots allt åt det där med sanningen.
Om de är bra.
I alla tider har narren vid hovet varit den enda som tillåtits säga sanningen rakt i ansiktet på kungen utan att bli halshuggen. Bjällrorna skyddar honom.
Just det där att han inte tas på allvar.
Vi lever i en tid när intervjuer med politiker tycks tråkigare och tråkigare. Styrda av media, pressfolk och rädslan för att säga fel blir det en exercis i att hålla foten utanför klaveret.
Russell Brand är en brittisk komiker med konstig frisyr. Han påstås ha gjort slut med sin fru via sms och gift sig sittandes på en elefant i en ceremoni lika påkostad som äktenskapet var kort.
Ja, ni vet, Hollywood.
Men när Russell Brand intervjuades i BBC:s prestigeprogram ”Newsnight” häromveckan var det en av de mer intressanta politiska intervjuer som gjorts på länge.
Varför?
Russell Brand hade gästredaktörat det brittiska vänstermagasinet New Statesman. I intervjun och en mångordig essä i tidningen berättade han om ”revolutionen”.
Det nuvarande systemet är kaputt. Vi slår sönder planeten, lämnar miljoner
i fattigdom och låter universums herrar styra oss från bankpalatsen. Spelet är riggat! Krona: jag vinner. Klave: du förlorar. Känslan hos den lilla människan att hon inte blir hörd eller sedd är inget undantag – det är rådande politik.
De prackar på oss konsumism och individualism när vi längtar efter mening och sammanhang. Inkomstklyftorna har inte varit så här stora sedan 1930-talet och då går den brittiska regeringen till EU-domstolen för att försvara bankernas rätt till miljonbonusar! De är galna! Högern appellerar till vår egoism och vår rädsla, vår girighet och de futtiga önskningar som vi tror kan göra oss lyckliga men som i själva verket håller oss fångna. Vi tittar på de superrika och tänker ”så vill jag också ha det” i stället för ”det är något fel med det här samhället”.
Revolutionen börjar inombords, skriver Brand.
Han vill ha förändring men, säger han, han tänker inte rösta.
Att rösta är att spela med i charaden.
Och han har naturligtvis helt fel.
Om Russell Brands fans följde hans råd och stannade hemma på valdagen skulle det bara gynna den brittiska högern. Den höger Russell Brand säger sig vara mot. Hans inställning är också ett hån mot alla som slagits och fortfarande slåss för rösträtt.
Russell Brand är en historieberättare, en satiriker, en provokatör. Han är en predikant. De som spred hans video över nätet gjorde det inte för att de höll med honom om rösträtten – de gjorde det för att han uttryckte en känsla.
Russell Brand uttryckte något som många känner men som har klassificerats som töntigt och ”orealistiskt”
i många år. Han är dock gränslös nog att säga det: Hur djupt och fullständigt vansinnigt surrealistiskt bisarr den nuvarande världsordningen är. Finanskapitalismens näst intill skrattretande korrupta järngrepp om våra liv. Han är egotrippad nog för att utan att tänka två gånger säga allt det som i våra öron låter som naiva klyschor: Planetens sårbarhet, träden som dör, barnen som inte får mat.
Frågan är: Krävs det en egotrippad och gränslös Hollywoodkändis för att uttrycka idealism i dagens klimat?
Om det är så, då har vi ett politiskt problem.
Komikern Robert Webb berättade hur Brands artikel paradoxalt nog hade fått honom att ansöka om medlemskap hos de brittiska socialdemokraterna.
Och jag förstår honom.
På något sätt lyckades Russell Brand uppmana till politiskt engagemang genom att dissa det.
Antagligen för att idealism och drömmar är vad politiskt engagemang grundar sig i. Pragmatisk och idealism är inte som Russell Brand verkar tro, varandras motsatser.
De är varandras bränsle.
Dagens Nyheters ledarsida kallade Russell Brand för ”gaphals”. De borde i stället fråga sig varför han gapar om detta just nu?
Russell Brand är ingen revolutionsledare, snarare är han någon som gärna vill länka sitt eget varumärke till tidsandan.
Han känner att något håller på att hända och han vill vara en del av det.
”Det finns tider, kanske en gång var 30:e år, när politiken genomgår ett paradigmskifte” sa den brittiske socialdemokraten James Callaghan.
”I dessa tider spelar det nästan ingen roll vad du säger eller gör”.
Det var 1979.
James Callaghan var premiärminister och förstod att han snart skulle bli utbytt mot Margaret Thatcher.
”Revolutionen” börjar i denna mening, precis som Russell Brand säger, inombords. Något händer som gör att politiska positioner förskjuts, den politiska mitten flyttas, gamla sanningar dör och det ”sunda förnuftet” byter skepnad.
Människor börjar tänka på ett nytt sätt.
Helt plötsligt står Anders Borg och Jan Björklund och säger att riskkapitalbolag inte bör driva skolor.
Intervjun med Russell Brand var intressant. Inte för att han hade rätt. För det hade han inte. Det var inte heller för att han sade något nytt. För det gjorde han inte.
Det var som så ofta hos komiker – timingen.