Kvinnorna tar hand om allt och männen skryter
Apropå att vara en fin, god människa så är jag inte ens jämställd. ”En modern man”, trots att jag varit lattepappa och tagit ut lika många föräldraledighetsdagar som min fru.
Jag må försöka och jag må sköta mig hyfsat men det är en rejäl bit kvar att gå.
Man ska inte inbilla sig duktighet bara för att man inte är en 50-talsherre. Skillnaderna finns där än. Ändå mallar jag mig.
Nu har det varit jul. En kompis ringde och sa, ”Fan Fredrik, nu känner jag mig som en kvinna!”, vilket var magiskt galghumoristiskt men det låg en dyster sanning över konstaterandet. Min vän är inte ens särskilt feministiskt, inte i den radikala meningen. Det var bara vardagen hon beskrev. En vardag där kvinnor måste ta hand om. Oss. Barnen. Vardagen. Julhelgen hade visat trynet tydligt.
Och min fru, som inte har samma intresse som jag att posta bilder på Facebook när hon gör något duktigt, eller något självklart snarare, har haft en tung höst. Och det är mitt fel.
Det intensifierades när vi bytte, när jag fick ansvaret för hämtning i stället för lämning. Det var i sensomras. Jag tog det som intäkt för att sova ut. Varför skulle jag gå upp och laga gröt och klämma in barn i overaller redan vid 7-tiden när min fru ändå var uppe? Och när den sena höstsäsongens sjukdomar kickade in, visst är det väl bättre att du är hemma? Det handlar om pengar och jag tjänar mer, så låt oss cementera problemen. Låt oss se till att min inkomst är större även fortsättningsvis. Trots att jag ju vill vara hemma. Egentligen.
Så även jag är fånge i systemet, i ojämställdheten. Men jag har ingen rätt att gnälla. Har du?
Troligtvis inte. Inte statistiskt sett.
Försäkringskassans analys för en dryg månad sedan var obönhörlig: ”Sedan 1980-talet har kvinnor haft högre sjukfrånvaro än män och den nya studien visar att sannolikheten att bli sjukskriven är 30 procent högre för kvinnor än män redan två år före första graviditeten. Två år efter andra barnet är sannolikheten för sjukskrivning mer än dubbelt så hög för kvinnor än för män.”
”Kvinnor är uppskattningsvis hemma 77 veckor i genomsnitt fördelat på flera perioder under barnets första åtta år. De män som tar ut föräldraledighet är i genomsnitt hemma 25 veckor.”
Förrförra veckan kom en ännu tydligare rapport: ”Kvinnorna står för cirka 80 procent av både den betalda och den obetalda föräldraledigheten. Studien visar också att fördelningen av föräldraledigheten påverkar fördelningen av hushållsarbete, omsorg av barn och förvärvsarbete.”
Och detta cementerar förstås klyftorna i inkomster mellan kvinnor och män.
Det finns många orsaker, det finns alltid orsaker, säkert tusen olika skäl till att männen inte är hemma med barnen lika ofta som kvinnorna.
Men: Det drabbar alltid ett kön. Alltid.
Jag tror på lagstiftning och en tvingande föräldraförsäkring, men i väntan på det så är det mitt ansvar att vabba oftare, städa mer, gå upp på morgonen, och inte tycka att jag är en så himla modern och duktig man bara för att jag hämtar ungarna på dagis och sköter tvätten och disken.
Där har vi ett nyårslöfte. Att ta en titt på mig själv.