Makten döljer sig bakom vackra ord
En furstespegel för dagens politik
Några kapitel in i boken "Politik på riktigt" slår det mig. Medlingsinstitutets generaldirektör och ledarsidans tidigare medarbetare Irene Wennemo har åstadkommit något så märkligt som en furstespegel för dagens Sverige.
Alla samtal om politikens väsen hamnar förr eller senare i Niccolò Machiavellis bok Fursten från början av 1500-talet. Fursten skrevs som en handbok för härskare, en furstespegel. Machiavelli beskriver osminkat hur politiken fungerar i verkligheten. Det är inte vackert eller moraliskt.
Machiavelli skriver om maktens hantverk, inte om de stolta orden som används för att försvara den. Det handlar om hur en furste regerar, inte om vilka beslut han fattar. Boken har lästs som en hyllning till principlösheten och som en avslöjande nyckel för att förstå hur samhället egentligen styrs.
Redan i inledningen till "Politik på riktigt" konstaterar Wennemo att mycket av Machiavellis beskrivning står sig "obegripligt" väl. Och nu har hon alltså själv skrivit en sorts furstespegel för vår tid.
Jag inser att det kan låta pompöst i överkant. Kvarteren kring riksdagshuset och Rosenbad är inte Florens. Svenska partiledare är - lyckligtvis - inga renässansfurstar. Och om vi ska vara helt ärliga har språket i "Politik på riktigt" inte Furstens korthuggna känsla för maktens eviga väsen.
Men precis som Machiavelli lyckas Wennemo skriva om det politiker verkligen gör, bortom retoriken, utspelen och grälen. Hur går det till att fatta beslut, ställa ut vallöften eller genomföra en förhandling? Vilka löften fungerar, och vilka gör det inte? Och varför måste en politiker som vill förändra räkna med att möta massor av motstånd, i alla fall tills reformen är genomförd?
Egentligen borde kanske alla som drivs av ett politiskt intresse läsa boken
Även om de flesta exempel är hämtade från Socialdemokratiska regeringar - Wennemo har bland annat varit statssekreterare på arbetsmarknadsdepartementet - är det inte poängen. Ett skickligt politiskt hantverk är ett skickligt hantverk, också om slöjdaren heter Anders Borg eller Jan Björklund.
Resultatet skulle kunna vara obligatorisk läsning för påläggskalvar ur partiernas studentförbund. Ett steg på vägen mot en plats i den växande skaran politiska tjänstemän runt makten. Men jag tror boken har fler bottnar.
Till att börja med borde den läsas av oss som kommenterar politik. Kanske skulle en och annan politisk journalist inse att förmågan att genomföra en pressträff eller leverera tryckbara citat inte räcker för att värdera en politiker.
Men egentligen borde kanske alla som drivs av ett politiskt intresse läsa boken.
Precis som med Fursten kan en beskrivning av verklig maktutövning kanske hjälpa oss att se bortom orden i de fina talen. Att hitta det som är politik på riktigt.