Rocka på, Sahlin
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2007-12-14
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
I måndags valde Mona Sahlin Globen och konserten med Bruce Springsteen framför Stadshuset och Nobelfesten. Själv missade jag föreställningen. En smula bittert. Att Aftonbladets recensent Markus Larsson sågade Bossen är en liten tröst, men jag skulle ändå tio gånger av tio gjort samma val som Sahlin.
Andra är dock mindre förstående. Kollegorna på Svenska Dagbladet gillade till exempel inte oppositionsledarens prioriteringar.
Vanlig konservativ magsurhet?
Säkert. Men kanske fanns också något annat bakom de griniga kommentarerna. En insikt om hur tillfällig oppositionsrollens frihet ser ut att bli för Sahlin. Att döma av gårdagens opinionssiffror är hon snart statsminister.
Och den dagen kommer Sahlin vackert att få dra på sig festblåsan den 10 december. Hon gör klokt i att rocka medan hon kan.
Finansminister Anders Borg (m) har under hösten låtit bekymrad över avtalsrörelsen. Konjunkturinstitutets chef Mats Dillén räknar med löneökningar långt över avtalen, och har talat om stigande räntor och förlorade jobb.
På slappt ekonomsätt har facken utmålats som ansvariga för sjunkande investeringar, höjda bostadskostnader och hotande kaos.
Nu visar siffror från Medlingsinstitutet att lönerna, i synnerhet inom industrin, stiger långsammare än väntat. Det som däremot fortsätter att stiga är inflationen och nu hotas reallönerna. Under nästa år tvingas parterna bestämma om avtalen måste förhandlas om.
Samtidigt används nu Konjunkturinstitutets siffror för att driva upp lönekraven på områden där förhandlingarna ännu inte är avslutade. Risken för en kompensationskarusell är överhängande.
Det är knappast de fackliga organisationerna och deras avtal som kan ha startat en inflationsspiral. Snarare ska de ansvariga sökas i en regering som sänker skatterna mitt i en högkonjunktur.
Kanske också på de myndigheter där det produceras siffror som skapar osäkerhet och används för att bryta upp den samordnade lönebildningen.
Utanför Turkiets kust drunknade minst 51 människor. Deras båt, överlastad och 15 meter lång, kapsejsade i Egeiska havet. Bara 6 personer kunde räddas.
Norr om Senegals huvudstad Dakar gick en annan båt med 90 passagerare på grund. När skeppet i slutet av november lämnade södra Senegal med kurs mot Kanarieöarna hade det 130 personer ombord. De överlevande bekräftar att 40 människor dött och att deras kroppar kastats i havet.
Utanför Västsaharas kust sjönk ytterligare en flyktingbåt. 50 människor saknas.
Helgens bokslut i den tragedi som utspelas vid EU:s gränser, etthundrafyrtio döda. Desperata människor i desperata situationer.
En fortgående katastrof, som knappast blir mer än notiser.
Jag tänkte tillbringa förmiddagen på Brunnsvik. Trots de senaste årens kriser – och trots de planer som lär finnas i Stockholm – finns Brunnsvik nämligen kvar. Inte bara det, skolan utvecklas dessutom. Nya utbildningar planeras, och talar ryktena sanning kommer Brunnsvik i år att gå runt.
Och ämnet för dagen?
Arbetarhögskola i vår tid. Rikard Sandlers 100 år gamla idé, tillämpad på dagens verklighet.
Så knyts tradition och framtid samman.