Tyskland tävlar om den svenska modellen

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det var gemytligt på Alter Markt i Stralsund i tisdags. Knockwursten doftade, ölbägarna tömdes. Angela Merkel anlände som en rockstjärna, klev ur en svart BMW omsvärmad av fotografer. Gulklädda ungdomar viftade med hyllningsplakat.

Kristdemokraternas partiledare kom hem. Här vann hon sin plats i förbundsdagen för femton år sedan, mot det gamla gubbgänget. Här ligger fortfarande hennes personliga valkrets.

Merkel talade om hur fantastiskt Tyskland är, om skattereformer för att få fart på ekonomin. Hon eldade publiken skickligt, hade slipat bort den tidigare sifferexercisen.

Så blåste det in kalla vindar på torget.

– Vi är ett tolerant land, hos oss lever många utlänningar, började kanslerkandidaten. Men en sak måste vara klar. Den som predikar hat i strid med vår grundlag har ingen rätt att vara i vårt land, de måste lämna Tyskland.

Publiken applåderade kraftigt. Omedelbart började Angela Merkel tala om Europas gränser.

– Vi vill inte ge Turkiet fullt medlemskap.

Hon utvecklade inte sina skäl. Budskapet om farliga islamister och ”utlänningar” hängde kvar i luften.

Jag minns Angela Merkel från många EU-möten på 1990-talet, då en skicklig miljöminister. Nu är tonen hårdare.

”Ska turkarna avgöra valet?” frågade Bild-Zeitung nästa dag över halva förstasidan. Springerpressens flaggskepp syftade på att invandrarna främst röstar socialdemokratiskt.

Frågan är snarare vad en kristdemokratisk kansler skulle betyda för samhällsklimatet i Europa.

På väg till Stralsund passerade jag den gamla järnridån. Inga stängsel längre, inga dobermannpinschrar som sökte under vagnarna.

När tåget ett par timmar senare skakade fram genom fattiga Uckermark såg jag mängder av förfallna industribyggnader, men också nyrenoverade hus i pastellfärger. Två sidor av myntet. Många som fått det bättre, men också extremt hög arbetslöshet.

Angela Merkel sa inte mycket om särskilda satsningar i öst. Istället ska skattesänkningarna få fart på hela landet.

På sätt och vis är det tur att det nya vänsterpartiet suger upp missnöjet. I Stralsund tapetserade högerextrema NPD lyktstolparna med valaffischer. Utan Oskar Lafontaine hade de kanske tagit sig in i förbundsdagen.

Det är inte bara svenska författare som säljer på tyska. Socialdemokrater och kristdemokrater tävlar om vem som först föreslog ekonomiska reformer av skandinaviskt snitt.

Tidskriften Der Spiegel skriver lyriskt om våra dagis. De tyska socialdemokraterna vill bygga ut barnomsorgen och införa en föräldraförsäkring kopierad från Sverige.

Nu började också talet om en svensk rege­ringsmodell. Kan socialdemokraterna regera vidare med stöd från vänsterpartiet, men utan att ta in dem i rege­ringen? Partiledningen dementerar, men efter valet kan det låta annorlunda.

Utrikespolitiken spelar större roll än i Sverige. Samtidigt som Angela Merkel talade i Stralsund träffades Natos försvarsministrar i Berlin.

USA vill slå ihop sin jakt på talibaner med FN:s fredsbevarande insats. Den tyska regeringen säger nej, men kristdemokraterna är lyhörda för Pentagons önskemål.

Kompromissen öppnar för olika tolkningar.

När jag kommit hem och plöjer genom tidningarna är det märkligt tyst om Nato-mötet. Slår på datorn och hittar regeringsförklaringen. ”Det svenska engagemanget för att bevara freden i Afghanistan ökar”, står det kortfattat.

Vilken roll vill Leni Björklund att svenska soldater ska spela i bergen mot Pakistan?

Mats Engström