Skulle du vilja se Eric Saade på Dramaten?

Fredrik Virtanen

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det är inte svårt att bli kallad kulturelit i Sverige

”Har Marie-Louise Ekman blivit sugnare på att knyta mig till sin teater sen jag kritiserade Kulturslussen, vars lista hon undertecknat?”

Det undrar den hyllade författaren Bengt Ohlsson (”Grego­rius”, ”Rekviem för John Cummings” med flera) i en tresidig krönika i Dagens Nyheter med rubriken ”När ska det rödarinna av kulturens fana?”

Jag tror att jag kan lugna Ohlsson i hans rädsla. Hans gamla vänsterkompis Ekman lär inte ha tappat sin anständighet bara för att Ohlsson inte hoppar jäm­fota kring hennes engagemang i en sluss. Skriver han en pjäs av tillräcklig verkshöjd lär den spelas på Dramaten, tills vidare.

Ohlsson diskuterar makt och dundrar på vänsterskribenten Malin Ullgren – som inte är välsäljande författare utan enkel kulturfrilansare och således närmast helt saknar makt – eftersom Ullgren påstått att makten ligger hos Göran ”verklighetens folk” Hägglund.

När makten i själva verket ligger hos ABBA-Benny, Kristina Lugn, Stellan Skarsgård, Katarina Frostenson, Gösta Ekman, Ebba Witt-Brattström, Marianne Lindberg de Geer och ett 30-tal andra kulturpersonligheter – alltså tänkbara arbetsgivare (inte minst informella) åt både honom och Ullgren. Makten finns hos den elitistiska kulturvänstern, menar Ohlsson liksom ack så många före honom, däribland socialminister Hägglund 2009.

I USA betyder det att man dricker latte, kör Volvo och läser New York Times. I Sverige betyder det att man dricker latte, cyklar och läser.

Ja – läser, punkt; det är inte svårt att bli kallad kultur­elit i Sverige, speciellt inte numera när det gått ut officiella dekret på att självaste statsministern äter tacos, avnjuter bred tv-underhållning och anser att Eric Saades låt i melodifesti­valen var ”riktigt bra”.

Ohlsson borde inte vara rädd, han borde vara tacksam för att det ännu finns en vänster som bryr sig om kultur som inte anses affärsmässigt meningsfull för Nordea eller Mediamarkt att sponsra i tv.

Men Ohlson verkar ha sovit de senaste sex–tio åren och missat att Stockholm, och övriga landet, blivit höger. Ohlssons text tutar i nya medelklassmoderaternas medvindstrumpet.

Bortsett minnesförlusten håller jag med Ohlsson om en hel del, kanske särskilt det intellektuellt bekymmersamma i en av hans kompisars uttalande: ”...jag litar mer på Lars Norén än någon fet moderat” – oavsett fråga, så att säga. För just där, i ett slags blind idoldyrkan, inträder kulturelitens – eller snarare Kändisens – makt slentrianmässigt och konsensusobehagligt.

Men den stora frågan är vad Ohlsson vill. Han sticker nålar i kulturelitens påstådda uppblåsthet, han vill förminska deras makt. Men vem vill han ge makten till?

Frågan som Bengt Ohlsson verkligen borde ställa sig är hur sugen Dramaten kommer vara på hans verk när Sveriges nationalscen börjar med Da Buzz-konserter, deckarpjäser av Camilla Läckberg, lågstadiedisko med Eric Saade och tacos­aftnar.